Massmedierna, vars ...

Reuters ruta 30/8 1991

I översättningar från finska stöter man då och då på uttrycket ”det offentliga ordet”. Ett särskilt påfallande exempel fanns i Dagens diskussion i onsdagens Hbl, där det i översättningen av en kolumn av Kalevi Sorsa stod ”Det märkte dock inte vårt offentliga ord”. Det är förstås fråga om finskans julkinen sana, men så kan man väl inte säga på svenska?
Offentligt anställd språkintresserad

Nej, så kan man absolut inte säga om man vill uttrycka sig på korrekt (och begriplig) svenska. Det är fråga om ett översättningslån som visserligen inte är helt ovanligt (än så länge lyckligtvis mest bara i direkt översatta texter), men som inte kan betraktas som någon etablerad finlandism i den meningen att uttrycket skulle användas eller ens förstås av flertalet finlandssvenskar. Och jag håller med om att i synnerhet kombinationen ”vårt offentliga ord” är påfallande osvensk. I Sverige är uttrycket med säkerhet oförståeligt, och säkert är det helt främmande också för de flesta finlandssvenskar.

Det som här avses är massmedierna, dvs. i första hand press, radio och TV. Ordet massmedium är ursprungligen ett lån från engelskan (mass medium, pl. mass media) och har direkta motsvarigheter i alla de nordiska språken och ett flertal andra språk.

De närmaste motsvarigheterna på finska är (joukko)tiedotusväline och joukkoviestin, men av någon anledning tycks de orden inte användas lika mycket och på samma sätt som massmedium och dess motsvarighet i andra språk än finskan. I stället är det alltså vanligt att tala om julkinen sana, som dessutom mera framhäver den innehållsliga sidan, dvs. det som massmedierna skriver respektive talar om. Som exempel kan nämnas att Opinionsnämnden för massmedierna på finska heter Julkisen sanan neuvosto.

På svenska talar vi emellertid om massmedium, pl. massmedier(na) och i sammansättningar massmedie- (t.ex. massmedieforskning). ”Det märkte dock inte våra massmedier” hade alltså varit den korrekta översättningen av Sorsas text. 

***

Jag har sedan länge levt i den fasta övertygelsen att man numera får använda vars som genitiv till som även med plural syftning. Men i en kolumn om det dåliga tidningsspråket i onsdagens Hbl stod det att detta är fel. Hur är det riktigt med den saken?
B.S., Helsingfors

Ordet vars är egentligen genitiv av pronominet var (jfr var och en), och det är från början singularis. Ännu i mitten av 1900-talet ansågs det att det i skrift kunde användas bara med syftning på ord i singularis (en man vars åsikter jag högaktar), medan man i pluralis skulle använda vilkas (de föräldrar vilkas barn är sjuka). I naturligt språkbruk har vars emellertid använts som pluralform i århundraden.

Sedan över tjugo år tillbaka är emellertid den plurala användningen av vars helt accepterad även av de strängaste språkmän. Att den är korrekt sägs t.ex. uttryckligen i den lilla promemorian Språket i lagar och andra författningar som gavs ut 1967 av Statsrådsberedningen i Sverige i samarbete med Nämnden för svensk språkvård (numera Svenska språknämnden). Också Erik Wellander accepterar i 1973 års upplaga av Riktig svenska satser av typen ”Böcker vars innehåll bör läsas med andakt”. Han säger visserligen att ”detta bruk stöter många”, men konstaterar samtidigt att det har den fördelen att det oböjliga vars liksom som kan användas oberoende av korrelatets genus och numerus.

I dagens språkbruk är vars med plural syftning inte bara en accepterad utan rentav en rekommenderad form tack vare att den är smidigare att använda än det skriftspråkliga och numera lätt ålderdomliga vilkas.

Mikael Reuter