Postmuseum hushållar
Reuters ruta 8/2 1991
Jag brukar då och då förundra mig över att finska museer behandlar ordet museum som om det var oböjligt. T.ex. ”Järnvägsmuseum” borde väl heta Järnvägsmuseet eller Finlands järnvägsmuseum, alltså med någon bestämning. Jag fick i dag ett reklamblad om ”postmuseums galleri”. Låter inte det bakvänt?
Museichef
Det är faktiskt inte bara finländska museer som behandlas så här ”bakvänt”. I Stockholms telefonkatalog (på de gula sidorna under rubriken Museer) finns nio museer vars namn består av en sammansättning med -museum som efterled; av dessa nio har fem bestämd form (typ Arkitekturmuseet) och fyra obestämd form (typ Armémuseum). I Stockholm liksom i Helsingfors finns både Nationalmuseum och Postmuseum.
Att så är fallet har att göra med att -museum i namn – framför allt äldre namn – ofta används oböjt, även om man skulle vänta sig en bestämd form. Det är uppenbart att det är den latinska ändelsen -um som har varit avgörande för den oböjda formen. Vi kan ju inte tänka oss motsvarande sammansättningar på t.ex. -teater eller -galleri i oböjd form när de utgör namn (”Nationalteater”). Jämförbara med namn på -museum är namn på -lyceum, t.ex. Reallyceum och Svenska normallyceum, i motsats till Svenska samskolan o.dyl.
Språkörat uppfattar uppenbarligen i dessa fall -museum och -lyceum som ett slags bestämda former, trots att den bestämda formen av de enskilda orden otvetydigt är museet och lyceet. Vi kan jämföra med centrum som också som appellativ kan ha den oböjda formen som bestämd form (vid sidan av centret och centrumet).
I och med att Nationalmuseum, Postmuseum osv. är namn, förblir de också oböjda i alla syntaktiska sammanhang. Heter museet Postmuseum, så måste vi också tala om Postmuseums galleri.
***
Vi undrar hur ordet hushålla böjs, i alla temaformer. Vårt öra säger till exempel ”jag hushållar”, men vår logik säger att det borde heta ”jag hushåller” i analogi med ”jag håller”.
Mor och dotter i Åbo med rötter på Åland
Så länge verbet hushålla har använts i svenskan, har det uppenbarligen böjts enligt första konjugationen – alltså hushållar, hushållade, hushållat. Det kan nämligen knappast betraktas som ett sammansatt verb av samma typ som t.ex. framhålla eller innehålla, där efterleden verkligen är verbet hålla. Hushålla är snarast att se som en verbavledning till substantivet hushåll (alltså hushåll+a, inte hus+hålla), och sådana avledda verb böjs i regel alltid efter första konjugationen.
Det finns emellertid exempel på att sammansättningar där efterleden är ett starkt verb övergår till svag böjning. Till de mest omdebatterade hör några sammansättningar på -vara: avvara, undvara, övervara och framför allt närvara.
Professor Bertil Molde diskuterade böjningen av närvara i en språkspalt 1982, och konstaterade då att det kunde vara dags att acceptera den tidvis förekommande svaga böjningen närvarar, närvarade, närvarat. Någon presensform ”närär” har aldrig förekommit, och också i de flesta andra tempusformer har man i allmänhet föredragit omskrivning med vara närvarande.
Svenska Akademiens ordlista, 11 uppl. 1986, ställer sig fortfarande relativt reserverad till de böjda formerna av verbet (”tempusformer bildas mest gm omskrivning”). Svensk ordbok från samma år ger däremot grönt ljus: ”-varade äv. -var, -varat äv. -varit, pres. -varar”. En sådan böjning är utan tvivel praktisk, och det finns ingen anledning att undvika den.
Mikael Reuter