Manusstopp för distansarbetande
Reuters ruta 15/2 1991
Behöver vi verkligen anglicismen deadline? Jag tycker inte att ordet fyller något behov, man kan ju ersätta det med fatalietid, fatalier eller genom omskrivning (”ansökan skall inlämnas senast den ...”).
R.G., Esbo
Det engelska lånordet deadline kan väl framför allt ses som en fackterm i tidningsjargongen, där det avser tidsgränsen för när en artikel skall vara inlämnad för att hinna publiceras. Den ursprungliga betydelsen i engelskan var en linje i militärfängelse som under hot om dödsstraff inte fick överträdas. Alla som har skrivit artiklar eller själva sysslat med redigering av tidningar, tidskrifter och samlingsvolymer vet hur viktigt det är att man utsätter artikelskribenterna för hot (dock inte om dödsstraff) för att få in deras artiklar i tid.
Från tidningsjargongen har ordet sedan i viss mån spritt sig till sådana sammanhang som R.G. nämner, men bör väl där betraktas som utpräglat vardagligt och talspråkligt. Fatalietid eller fatalier (obs. inte ”fataljetid” som är en gammal finlandism) får väl numera betraktas som föråldrade och onödigt byråkratiska ord. Däremot kan man gott tala om t.ex. sista inlämningsdag eller omskriva på det sätt som föreslås i frågan. Ytterligare en möjlighet är att säga att fristen går eller löper ut en viss dag.
Men också som tidningsterm är deadline strängt taget en onödig anglicism. Bra synonymer är t.ex. manusstopp eller sista manusdag (om det inte är fråga om sista manusminut ...).
***
Förra helgen läste jag i Svenska Dagbladet att ett nytt system med husläkare har föreslagits i Sverige. Samtidigt presenterades ett redan fungerande husläkarsystem i Stockholms innerstad, där varje läkare på en läkarstation ansvarar för ca 2 000 boende inom de kvarter han fått sig tilldelade. Patienterna kommer normalt till läkarstationen, men i vissa fall kan läkarna också göra hembesök.
Är inte detta så likt vårt eget system med ”omalääkäri” att vi bra kunde tala om husläkare också i Finland, i stället för det besynnerliga ”egenläkare”?
SvD-läsare
Den svenska motsvarigheten till omalääkäri har diskuterats i flera år utan att man har kommit fram till något allmänt omfattat beslut. Det är nämligen mycket riktigt att ”egenläkare” verkar besynnerligt på svenska – man kommer närmast att tänka på att var och en är sin egen läkare (jfr ord som egenföretagare, egenvård). Mot husläkare har anförts att det är ett gammalt begrepp med en annan innebörd (den gamla tidens husläkare, som skötte hela familjen och framför allt kom på hembesök).
Jag tycker att uppgifterna från Sverige ställer frågan i en ny dager. Det är uppenbart att man där använder husläkare om ett begrepp som kommer mycket nära det som på finska kallas omalääkäri.
Även om det kan finnas mindre skillnader i systemen tycker jag därför att det nu är dags att en gång för alla slå fast husläkare som svensk term också hos oss. Jag hoppas berörda myndigheter kan skrida till snabba och resoluta åtgärder.
***
I en artikel i Hbl häromdagen talades det om ”telejobb”. Är det detsamma som man i Pedersöre har kallat ”närjobb”? Vad är den riktiga benämningen?
När och fjärran
Det som det är fråga om här är ett arbete där arbetstagaren arbetar hemma eller nära sitt hem men står i förbindelse med en arbetsgivare eller uppdragsgivare på annan ort, i allmänhet via dator och telekommunikation. Arbetet är alltså nära arbetstagaren – därav Pedersöres ”närjobb” – samtidigt som arbetstagaren befinner sig långt borta från arbets- eller uppdragsgivaren – därav engelskans telework och finskans etätyö, som i artikeln hade översatts med ”telejobb”.
Bland nordiska språkvårdare och terminologer är man emellertid enig om att ”telearbete” eller ”telejobb” inte är lyckade termer. De för alltför lätt tankarna till telefonmontörer. Det visar sig att det i stället är en annan term som är väletablerad både i Danmark och i Sverige, nämligen distancearbejde respektive distansarbete. I Norge talar man vanligen om fjernarbeid och på isländska används fjarvinnsla, som alltså motsvarar ”fjärrarbete”.
Termen distansarbete har nära paralleller i bl.a. distansundervisning och distansstudier. ”Fjärrarbete” (enligt norskt och isländskt mönster) är kanske lite tvivelaktigt, trots likheten med ord som fjärrlån (mellan bibliotek) och fjärrstyrning. Fjärrarbete skulle enligt min språkkänsla snarast vara motsatsen till närjobb, alltså ett arbete långt borta hemifrån. Närjobb i sin tur låter visserligen trevligt och mänskligt och kan gärna användas i marknadsföringen av de tjänster det är fråga om, men det kan nog knappast ses som en seriös term. Låt oss alltså följa danskarna och svenskarna och tala om distansarbete.
Mikael Reuter