Söka och finna

Reuters ruta 20/9 1991

Är det någon skillnad i sak mellan söka och leta, eller är det bara fråga om en eventuell stilskillnad? Dessutom har vi ju söka i betydelsen ansöka, men det är en annan sak.
Och hur är det med hitta, finna och påträffa? Är det bara fråga om stilskillnader, eller är det också skillnad i betydelse? Enligt en tidningsannons hade två döda personer "hittats" i en stulen bil. Formuleringen störde mig, kanske av flera olika skäl, men jag kan inte riktigt bena ut varför.
Krånglig tidningsläsare

Verben söka (i den aktuella betydelsen) och leta definieras exakt lika i Svensk ordbok (1986): "(ofta med prep. efter) anstränga sig för att finna ngt (konkret eller abstrakt) vars position man inte känner till". Bortsett från att söka har betydelser som leta inte har, är orden alltså praktiskt taget identiska till betydelsen. Någon avgörande stilskillnad är det inte heller mellan dem, även om leta kanske inte är fullt lika vanligt som söka i vardagligt talspråk, framför allt i finlandssvenskan.

Men fullständig synonymi existerar sällan, och inte heller i detta fall. Även om leta i de allra flesta fall kan ersättas med söka, är detta inte alltid fallet. Det vanliga är t.ex. att leta efter olja, kol o.dyl., liksom att leta mask snarare än söka mask.

Framför allt är det dock söka som används i fall där leta knappast kommer i fråga: söka en förklaring eller en lösning, söka skydd, söka arbete. Därtill kommer alltså de fall där söka har betydelsen 'ansöka om' (söka tillstånd, söka en tjänst) eller 'uppsöka' (söka vård, söka lekare; det senare mindre vanligt i finlandssvenskt språkbruk).

Däremot bör söka inte användas i betydelsen 'hämta'. När man hör Helsingforsmammorna tala om att "söka" sina barn från dagis får man onekligen en underlig uppfattning om personalens förmåga att hålla reda på barnen.

Mellan hitta, finna och påträffa är skillnaderna klarare, även om orden ofta är utbytbara. Framför allt är det påträffa (och det mera vardagliga löst sammansatta träffa på) som skiljer sig från de två andra genom att det vanligen inte är resultatet av ett aktivt letande: man kan inte säga "hur jag än letade lyckades jag inte påträffa mina glasögon". Däremot går det bra att säga den saknade påträffades drunknad vid stranden, polisen påträffade en vapengömma i lägenheten och jag träffade på honom på gatan i dag.

Mellan hitta och finna finns det en rätt tydlig stilskillnad: hitta är det vardagliga och konkreta, finna är lite mer högtravande och kanske lite mer abstrakt. Man hittar sin borttappade penna men finner lyckan och kärleken, för att tillspetsa det hela. Och visst är det en skillnad mellan de hittade varandra (efter att ha kommit ifrån varandra i vimlet) och de fann varandra.

I motsats till finna kan hitta användas utan objekt i betydelsen 'hitta vägen' o.dyl.: jag hittar inte i den här stadsdelen, han hittade inte hem. Å andra sidan kan finna användas med en att-sats som objekt: han fann att bilen var stulen. Därifrån är steget inte så långt till finna i en betydelse som närmar sig 'anse': hon fann att det var bäst att gå sin väg, han fann det säkrast att ingenting säga, jag fann henne mycket sympatisk.

En viktig begränsning i fråga om finna är att det inte gärna kan användas i passiv, eftersom det då sammanfaller med former av finnas. Det är därför som hittades och påträffades får lov att användas också i sådana fall där man kanske i en aktiv sats hade sagt fann. Det kan vara en av förklaringarna till att de två döda personerna hade hittats i en stulen bil, även om man kunde ha sagt att någon fann dem döda i bilen.

En språkspalt är självfallet alltför kort för att kunna reda ut nyansskillnader som dessa. De fem behandlade verbens semantik skulle säkert ge stoff till en diger akademisk avhandling.

Mikael Reuter