Närvara och besvika (?)

Reuters ruta 9/8 1991

I en tidningsnotis läste jag för en tid sedan meningen "Omkring 100 människor närvarade i kyrkan". Kan man verkligen skriva "närvarade"? I grundformen närvara ingår ju verbet vara, som i imperfektum har formen var. Alltså borde man säga närvar, eller hur? Jag har dock flera gånger stött på uttrycket "närvarade", vilket väl måste betraktas som fel?
Vän av god svenska

Jag har faktiskt behandlat böjningen av närvara i korthet så sent som i februari i år, men eftersom det är en ofta återkommande fråga skall jag ta upp den lite mer ingående.

Den vanligaste formen av verbet närvara är presens particip närvarande, oftast i kombinationen vara närvarande. Också grundformen närvara förekommer rätt allmänt i uttryck som "presidenten har lovat närvara vid festen". Däremot är de så kallade finita formerna av verbet, presens och preteritum (detsamma som imperfektum), betydligt mindre vanliga i praktiken.

Slutledet i verbet närvara är naturligtvis det vanliga verbet vara. Men lustigt nog uppför sig verb som ingår i sammansättningar inte alltid som de enkla verben. I förra rutan var det tal om "ingådd" och "försedde", där verben gå och se (i vardaglig svenska) har former som de absolut inte kunde ha som fristående (ingen skulle tala om "det gådda året" eller "jag sedde dig i går").

När det gäller presens av närvara är det helt otänkbart att använda den så att säga regelrätta formen "närär". Detsamma gäller andra verb på -vara som undvara, avvara, övervara. I preteritum förekommer ibland närvar och övervar, medan "undvar" och "avvar" är otänkbara.

Den praktiska lösning som allt fler språkbrukare har tagit till har varit att behandla närvara m.fl. som ett verb av första konjugationen, och helt enkelt böja det närvara, närvarar, närvarade, närvarat. Den lösningen har också förespråkats av svenska språkvårdare sedan början av 1980-talet, och formerna upptas utan reservation i Svensk ordbok av 1986 och med en viss tvekan i Svenska Akademiens ordlista av samma år ("förekommer vanl. endast i pres. part.", "tempusformer bildas mest gm omskrivning").

Det finns alltså ingen anledning att ställa sig avvisande till formen närvarade, utan den är tvärtom värd att uppmuntras. 

***

Många av mina vänner såg liksom jag själv med stor förundran att du i en ruta i maj sade att du måste "besvika" en frågeställare. Ingen av oss känner ett sådant verb – du har gjort oss besvikna. Är besvika ett den nya tidens påfund?
K.E.S., Helsingfors

Infinitivformen besvika är knappast ett den nya tidens påfund, snarare tvärtom. Formen har använts tidigare i svenskan (och grundformen är ju en förutsättning för participformen besviken och avledningen besvikelse), men frågaren har helt rätt i att de enkla formerna normalt inte används i detta århundrades svenska. Grundformen besvika tas inte heller upp i någon gängse modern ordbok, däremot nog t.ex. i A.F. Dalins svenska ordbok från mitten av 1800-talet.

Att jag själv spontant använde det ovanliga verbet besvika är emellertid inget som jag skäms för eller ångrar. Tvärtom tycker jag det visar att det finns nya (och nygamla) källor att ösa ur i språket, och när det uppstår ett praktiskt behov kan det vara bra att utnyttja dem. Visst är det ju kortare och enklare att säga "jag måste besvika dig" än "jag måste göra dig besviken". Men i ärlighetens namn måste jag alltså tillstå att det inte hör till normalt svenskt språkbruk av i dag att på detta sätt använda besvika.

Mikael Reuter