Flera

Reuters ruta 29/8 1992

Alla sverigesvenskar som jag har intervjuat har enhälligt bekräftat min uppfattning om att ”flere” förekommer i norskan och danskan, men att det inte är ett svenskt ord. Sedan läste jag i Folkets Bok, utgiven i Stockholm 1909, i en artikel om Roms historia att Tarquinius Superbus ”grundade flere kolonier i Italien”. Är det här ett tecken på att ”flere” nångång i tidernas begynnelse har varit ett svenskt ord, eller ”månne” författaren till artikeln ”var hemma från” Finland?
Tonsättare, Helsingfors

Formerna flere och flera (och den kortare formen fler) har förekommit parallellt i svenskan i flera hundra år. Ännu den åttonde upplagan av Svenska Akademiens ordlista (från 1923) har flere som första form, den nionde upplagan från 1950 och den tionde från 1973 har flera som första form men tar upp flere som parallellform utan kommentar, medan den elfte och senaste upplagan från 1986 förser formen flere med etiketten ”äv. (mest finl.)”.

I Finland är formen flere fortfarande vanlig (kanske rentav dominerande?) inte bara i skrift utan också i tal, framför allt i betydelsen ’fler än två’ men också som komparativ till mången. Det motsvarar uppenbarligen situationen i rikssvenskan på 1800-talet och fram till de första årtiondena av vårt sekel. A.F. Dalins Ordbok öfver svenska språket från mitten av 1800-talet och 1923 års upplaga av SAOL behandlar betydelsen ’fler än två’ och komparativen under samma uppslagsord (flere, flera), men nionde och tionde upplagan av SAOL tar upp formen flere bara i betydelsen ’många, åtskilliga’, medan det ord som är komparativ av mången uppges vara flera eller fler. Den senaste upplagan av SAOL uppger att alla tre formerna, flera, fler och (det huvudsakligen finländska) -flere kan användas i båda betydelserna. Det vanligaste är väl ändå att flera används i betydelsen ’fler än två’ medan fler används som komparativ (jfr det kom flera personer och det kom fler än vi hade väntat).

Det är alltså helt klart att flere är ett svenskt ord, men lika klart är att det uppfattas som helt föråldrat i rikssvenskt språkbruk. Flera av mina kolleger i Sverige har vittnat om att de upplever formen flere som en mycket mer iögonenfallande finlandism än många av de ord som vi traditionellt har vant oss vid att betrakta som typiska finlandismer. Den som vill hålla fast vid att skriva flere bör alltså vara medveten om hur det uppfattas av rikssvenska läsare. Däremot är ju formen flera fullt gångbar också i Finland, och jag tvekar därför inte att rekommendera den för bruk också i finlandssvenska texter. I vårt lagspråk har flere inte använts på många år.

Slutligen några ord om skillnaden i betydelse mellan flera och många. Båda motsvarar ju finskans monta, men de är ändå inte synonyma. Medan flera i princip bara anger att det är fråga om fler än två, har många normalt betydelsen ’ett stort antal, åtskilliga’, ofta dessutom i relation till förväntat antal. Om vi säger att mötet hade samlat många deltagare innebär det att uppslutningen var god, medan flera deltagare bara anger att det var fler än två.

Samma sak gäller sammansättningar. Mångdubbel och mångårig har en annan betydelse än flerdubbel och flerårig. I många fall där finskan har sammansättningar på moni- är den svenska motsvarigheten därför ett ord på fler-: flerpartisystem, flerbranschföretag, flerprocessmaskin, flervalsuppgift.

Mikael Reuter