Syndabock bär hundhuvudet
Reuters ruta 11/9 1992
”Det är den tysta, frånvarande, svenskspråkiga pappan som är syndabocken. Han vaknar först när det är dags för skolgång och sätter sitt barn i svensk skola.”
Så inleddes en intervju med en språkforskare om problemet med barn i svenska skolor som inte kan någon svenska när de börjar skolan.
Min fråga är: kan man verkligen använda syndabock på det här viset?
Fattig syndare
”Och Aron skall lägga båda sina händer på den levande bockens huvud, och bekänna över honom Israels barns alla missgärningar och alla deras överträdelser, vad de än må hava syndat; han skall lägga dem på bockens huvud och genom en man som hålles redo därtill släppa honom ut i öknen. Så skall bocken bära alla deras missgärningar på sig ut i vildmarken; man skall släppa bocken ute i öknen.” (3 Mos. 16:21–22)
Den ursprungliga syndabocken var alltså en bock på vilken översteprästen överförde det israeliska folkets synder och missgärningar under det senaste året, för att bringa försoning för folket. Bocken själv hade inget ont gjort, men den offrades för att rena folket från dess synder.
När vi i dag använder syndabock i överförd bemärkelse gör vi det med samma utgångspunkt. Den som görs till syndabock är en som får umgälla både egna och (framför allt) andras försyndelser, oftast för att man vill ge sken av att det har skipats rättvisa. Inte minst i politiken söker man gärna efter en syndabock när något har gått fel. Jag överlämnar åt läsarna att tänka ut några exempel från det senaste året.
Enligt normalt språkbruk är en syndabock alltså inte detsamma som en syndare eller en skyldig. Den typ av felanvändning som frågaren här påtalar är emellertid inte helt ovanlig. Det är uppenbarligen så att ganska många språkbrukare har förlorat känslan för vad syndabock egentligen betyder och använder det i betydelsen ’den som har syndat, den som bär skulden, den skyldige’. Av allt att döma har utvecklingen i finskan gått ännu längre: där används syntipukki rätt ofta i den här betydelsen, och det är klart att detta också har påverkat svenskan i Finland.
I det citerade avsnittet hade det korrekta alltså varit att säga att det är den tysta, frånvarande, svenskspråkiga pappan som bär skulden.
Ett annat sätt att uttrycka att någon har gjorts till syndabock är att säga att han eller hon får bära hundhuvudet för det som har skett. Ordet hundhuvud är från början ett okvädningsord, också det med rötter i Bibeln (”Är jag då ett hundhuvud från Juda land?” 2 Sam. 3:8). Det hör till de många uttryck i vilka hunden framställs som en föraktlig varelse (jfr t.ex. ”du din hund”). Att få bära hundhuvudet för något är alltså att bli beskylld och kritiserad för det, även om det äockså finns andra som är skyldiga.
Mikael Reuter