Metrar och minuter

Reuters ruta 21/2 1992

Man hör ofta radio- och tevereportrar i idrottssammanhang tala om t.ex. de sista (kilo)metrarna och minutrarna. Normalt säger man ju flera (kilo)meter och minuter. När är de förstnämnda pluralisformerna tänkbara?
Masa

Som frågaren konstaterar är de normala pluralformerna av de här orden (kilo)meter och minuter. Ingen skulle hitta på att säga att en vägsträcka är tio ”kilometrar” lång eller att klockan är tjugo ”minutrar” över åtta. Sådana former förekommer bara i vissa speciella fall.

Vid första anblicken kan det se ut som om formerna metrarna och minutrarna var helt jämförbara i förhållande till meter och minuter. Men ser vi till singularformen inser vi snabbt att så inte är fallet. I meter ingår -er i själva ordstammen, och vi kan därför få en pluralform metrar enligt samma mönster som i t.ex. faster – fastrar, reporter – reportrar och jumper – jumprar. Däremot är det inte möjligt att bilda pluralformen ”minutrar” till minut – den enda möjliga formen är här minuter, eftersom det inte finns något r i stammen. Vi talar ju inte heller om ”suputrar”.

Formen ”minutrar” kan alltså på skäligen goda grunder betraktas som ett direkt fel, även om den sporadiskt förekommer i finlandssvenskt talspråk, framför allt dialektalt färgat sådant. Den tas inte upp i några ordböcker, och den förekommer knappast i skrift ens i Finland.

Med metrar förhåller det sig annorlunda. Den formen är faktiskt helt accepterad som alternativ pluralform av meter, och den nämns både i Svenska Akademiens ordlista och i andra moderna ordböcker. Från början har den visserligen använts bara som pluralform av meter i betydelsen ’meterlikare’, dvs. måttstav av exakt en meters längd, men senare har den börjat användas också om själva måttet. Den kan emellertid inte användas i vilka sammanhang som helst, utan bara i ett slags individualiserande bemärkelse, när man ser till de enskilda metrar som bygger upp en sträcka på t.ex. 25 meter.

Typiska exempel på en sådan användning av metrar är fraser som hon var nära att stupa på slutmetrarna, tävlingen avgjordes under de sista 50 metrarna; han behövde inte många kilometrar för att visa vem som var mästare. Sådana exempel är ganska vanliga också i skrift, inte minst i idrottsspråket. Men självfallet är det helt korrekt att i fall som dessa använda den traditionella formen meterna, kilometerna. De är faktiskt klart vanligare i t.ex. tidningstext i Sverige, åtminstone enligt det tidningsmaterial jag har kunnat studera (en större textmassa ur Dagens Nyheter 1987).

Konklusionen blir alltså att metrarna är en fullt accepterad pluralform när man, ofta i lätt dramatiserande syfte, vill framhäva de individuella metrarna som en sträcka består av. Däremot går det inte att använda ”minutrarna” i samma syfte, eftersom en sådan form inte är grammatiskt riktigt bildad.

Mikael Reuter