Stog framom?
Reuters ruta 22/5 1992
I svenska tidningar (senast i seriösa Månadsjournalen) läser man ibland ”han stog”. Är den formen godkänd?
Undrande läsare
Formen ”stog” i stället för stod är inte godkänd, men den är utan tvekan välkänd och rentav vanlig i mindre formella sammanhang i Sverige. Någon nymodighet är det inte heller fråga om: formen har använts åtminstone sedan 1600-talet (bl.a. av Gustav II Adolf). Konstigt nog tycks den knappast alls förekomma i finlandssvenskan, trots att förutsättningarna borde vara desamma här som i rikssvenskan.
Det är helt klart att formen stog har uppkommit i talspråket enligt mönstret av preteritumformen av några av våra vanligaste verb: dog, drog, log, slog, tog. Förutsättningen har förstås varit att de alla i ledigt tal uttalas utan hörbar slutkonsonant, så att t.ex. stod och dog rimmar (sto, do). Då har de långt vanligare formerna på -g dragit till sig också preteritum av stå. Till saken hör att också dog, log och slog är sekundära i förhållande till do, lo, slo. I dem kommer g-et från pluralformen (dogo), men formerna dog, log och slog har säkert också fått stöd av analogin med drog och tog (där g-et hör till stammen, jfr draga, taga).
Det är inte omöjligt att det kommer en dag då formen stog accepteras och finner sin väg in i ordböckerna, där den än så länge saknas (utom i vetenskapliga verk som Svenska Akademiens ordbok och Hellquists etymologiska ordbok). Kanske stod en vacker dag blir en finlandism? Men det lär nog dröja. Än så länge är det sällsynt med stog i t.ex. vanlig tidningstext. I ett stort material från Dagens Nyheter 1987 finns t.ex. bara två belägg på stog mot 894 belägg på stod.
***
”Märket framom alla andra” (syftar på ett firmamärke – reklamtext). Jag fick i Sverige höra kommentaren ”bakom finns ju, ja, det är en nykonstruktion – men ingen förstår ordet framom här”, lilla vän ... (klappen på axeln uteblev dock). Är framom verkligen en finlandism?
E.S., Helsingfors/Danderyd
Nej och ja.
Prepositionen framom är fullt korrekt svenska och tas upp i alla ordböcker, i många fall med exempel som kommer ganska nära det citerade. Det finns också fem belägg på framom i det DN-material som jag nämnde ovan, av dem dock ett i en text som handlade om Jakobstad och alltså hade finlandssvensk anknytning.
Å andra sidan börjar framom uppenbarligen av någon oförklarlig orsak betraktas som ålderdomligt i Sverige. Detta sägs klart ut i Svensk ordbok (från 1986). Dess funktion håller på att tas över av framför, och det kan hända att många yngre rikssvenskar vid det här laget uppfattar framom som främmande.
Något skäl att försöka utmönstra framom ur finlandssvenskt språkbruk finns det i varje fall inte. Det är ett fullgott svenskt ord.
Mikael Reuter