Tocken ludikusin

Reuters ruta 25/9 1992

I ett program i Radio Östnyland i fjol somras var det en ung kvinna som på dialekt sjöng en visa om de livliga kontakterna mellan finska och svenska i Mickelspiltom och Grevnäs. Hon sjöng bl.a.
”sku’ he tå va finskå,
sku’ he tå va svenskå,
he e’ sidu tåkå tär Greivnässpråk”.
Hon använde också ordet slikan, vilket för mig är det riktiga östnyländska ordet för ’sådan’. Tåkå känns österbottniskt. Hurdan spridning har dessa ord i Svenskfinland och vilken är deras etymologi?
Liljendalsbo

Den dialektala formen tåkå har sin motsvarighet i det allmänsvenska (men vardagliga) ordet tocken, som knappast längre förekommer i skrift men finns t.ex. hos Bellman (”Tåckna Baler gör vår Ruin”, Fredm. ep. nr 62). Etymologiskt är det besläktat med dylik. Medan dylik går tillbaka på en fornsvensk form thyliker är ursprungsformen för tocken det fornsvenska tholiker, där thy och tho är olika kasusformer av pronomenet thæn ’den’.

Tåkå eller andra liknande former av tocken förekommer i hela Svenskfinland, men är uppenbarligen inte särskilt vanligt i östra Nyland. I den finlandssvenska dialektordbokens register finns ett fåtal belägg från socknarna från Sibbo till Pyttis, alla från slutet av 1800-talet. Däremot är ordet vanligt i Österbotten och Åboland.

Slikan är en dialektal form (ursprungligen ackusativ) av det allmänsvenska (men lätt ålderdomliga) slik. Dess etymologi är snarlik den för tocken. Den urgermanska formen var swa-líka, ’med sådant utseende’, som i tyskan har utvecklats via solíh till solch. 

***

Jag var i somras på besök i östra Nyland och blev fascinerad av dialekten där. Ett av de intressantaste orden de använde var ludikusin. Ordet betecknar släktskapsförhållandet mellan småkusiners barn. Varifrån kommer det och hurdan är dess spridning?
Åbobo

Ordet ludikusin (med kort u i ludi) tycks vara helt okänt utanför östra Nyland och finns inte ens i dialektordbokens register, vilket tyder på att det är en innovation. Enligt uppgift är det i varje fall ett ord som alla östnylänningar känner till och använder. Vad det har för ursprung är svårt att säga.

För att uttrycka släktskapsförhållanden på längre avstånd än kusin har vi på svenska ord med varierande spridning. Barnen till kusiner (tremänningar) kallas ju i finlandssvenskan allmänt småkusiner, ett ord som förekommer provinsiellt också i Sverige, vid sidan av det allmänsvenska syssling och det likaså provinsiella nästkusin. Småkusinernas barn, alltså fyrmänningar eller de som i östra Nyland kallas ludikusiner, är enligt gängse språkbruk bryllingar, men kallas ibland också pysslingar. Det sistnämnda ordet används i sin tur ibland också om nästa steg, dvs. femmänningar.

Mikael Reuter