I våras

Reuters ruta 23/10 1992

Till och med i Hufvudstadsbladet ser man mycket ofta uttryck som ”senaste vecka, senaste vår” osv., som tycks användas i analogi med nästa vecka, nästa vår.
Enligt min uppfattning är ett sådant bruk av senaste inte helt korrekt. Jag har testat det på rikssvenskar, som regelbundet först har trott att de har hört fel och sedan tillagt att det visserligen går att säga senaste veckan. Jag har förstått att man borde säga förra veckan, i våras. Men stämmer det att bruket av senaste + ett tidsbestämmande substantiv i obestämd form är helt oacceptabelt? Är det en ålderdomlighet eller ett dialektalt drag i finlandssvenskan? Eller är det ett eko från finskans viime viikolla/keväänä, där viime fungerar på samma sätt?
Tonsättare

Det råder ingen tvekan om att ett sådant bruk av senaste är en typisk finlandism. Det är allmänt utbrett i icke-dialektal finlandssvenska, och det förekommer uppenbarligen inte alls i rikssvenskt språkbruk, i varje fall inte så att det skulle komma till synes i tryckt text. Att döma av artikeln sen i Svenska Akademiens ordbok har det inte heller tidigare förekommit i sverigesvenskan.

Hur gammalt uttryckssättet är i finlandssvenskan vågar jag inte säga med säkerhet. Det tas visserligen inte upp i Hugo Bergroths Finlandssvenska (2 uppl. 1928, för övrigt utgiven i faksimil 1992), men med tanke på hur utbrett det är också bland äldre finlandssvenskar har jag svårt att tro att det inte skulle ha förekommit redan under de första årtiondena av vårt sekel.

Ett dialektalt drag kan det inte vara, eftersom det knappast förekommer i dialekterna. Dialektalt används vanligen uttryck med sista + s-form eller bestämd form av substantivet: (i) sista somras, (i) sista tisdags, (i) sista vikun. Mycket tyder därför på att det har uppstått under inflytande av finskans viime, troligen bland högspråkstalande Helsingforssvenskar, och sedan spritt sig till övriga delar av Svenskfinland.

Det är förstås svårt att helt brännmärka ett uttryckssätt som är så etablerat i finlandssvenskan. Gärna skulle man i varje fall se att åtminstone professionella språkbrukare höll sig till de motsvarande genuint svenska uttrycken. Också de är naturliga för de flesta finlandssvenskar, och använder vi dem så undviker vi dessutom missförstånd vid kontakt med rikssvenskar. De allmänsvenska uttrycken med senaste + tidsord i bestämd form har ju en annan betydelse. Det senaste året avser inte detsamma som fjolåret utan är liktydigt med de senaste tolv månaderna, och den senaste veckan är detsamma som de senaste sju dagarna.

Låt oss alltså ersätta ”senaste år” med i fjol eller förra året, ”senaste vår” med i våras, ”senaste vecka” med förra veckan och ”senaste tisdag” med i tisdags. För årstider och veckodagar som ligger ett helt eller nästan ett helt ”varv” tillbaka i tiden ersätts s-formen vanligen med förra: förra vintern, förra fredagen.

Detta gäller för övrigt inte bara direkta tidsuttryck. Också t.ex. ”senaste nummer” av en tidskrift är en onödig finlandism som helst bör ersättas med förra numret eller det senaste numret.

Mikael Reuter