Avrättning av behjälpligt

Reuters ruta 11/8 1989

Mitt språksinne revolterar mot Hufvudstadsbladets användning av ordet avrättning då terrorister tar livet av gisslan. Jag uppfattar ordvalet som ett misslyckat ställningstagande med avsikt att kasta ett laglighetens skimmer över något som jag uppfattar som mord eller i varje fall dödande. Är språkvetenskapen av samma mening? Skall Hufvudstadsbladet åter en gång få gömma sig bakom hänvisningar till översättningssvårigheter då det ju uttryckligen är viktigt att ge läsarna en nyanserad text på svenska?
A.C., Helsingfors

Utan att försvara Hufvudstadsbladets användning av avrättning i detta sammanhang kan jag konstatera att tidningen i varje fall inte är ensam om den. Åtskilliga massmedier i både Sverige och Finland har uppenbarligen tämligen aningslöst skrivit om avrättning, liksom motsvarande ord har använts i andra språk i tidningar och etermedier världen över. Åtminstone när det gäller svenskan har språkvårdare i varje fall redan för flera år sedan avrått från ett sådant bruk.

Det är ganska klart att källan till ordet avrättning i sådana fall är den grupp som håller gisslan och hotar att ta livet av den. I formuleringen av hotet – som i vissa fall kablas ut över hela världen – sägs det ju vanligen att gisslan kommer att ”avrättas” om inte terroristernas villkor blir uppfyllda.

Det är naturligtvis inte någon tillfällighet att en terroristgrupp vill använda ett sådant ord. Avrätta är ju detsamma som att verkställa dödsstraff, och genom att använda ordet antyder man samtidigt två saker: offret är skyldigt till någon form av brott (eftersom han eller hon har dömts till straff), och de som har beslutat döda offret har någon form av rätt eller behörighet att utdöma dödsstraff. Vi kan ju inte vänta oss att en terroristgrupp skall meddela att de tänker mörda gisslan!

Ett närliggande exempel är fallet Salman Rushdie. Enligt det muslimska eller i varje fall det iranska sättet att se var det fråga om att han skulle avrättas, eftersom han var dömd till döden av ayatollah Khomeini. För oss västerlänningar framstod – eller framstår – det som ett mordhot.

Den text tidningarna publicerar får lätt – kanske omedvetet – formen av ett ställningstagande. Den som skriver om avrättning kan åtminstone skenbart anses ge terroristerna ett slags andligt stöd beträffande deras behörighet att verkställa dödsstraff. Den som i stället skriver om mord tar ställning i motsatt riktning. Det neutrala är att säga att gruppen i fråga har hotat att döda gisslan.

***

En känd finlandssvensk journalist skrev i en artikel om de iranska flyktingarna som kommit till Mariehamn, att alla tre fäderna klarar engelskan behjälpligt. Min svenska lärare påpekade att man aldrig kan använda ordet behjälpligt i detta sammanhang. I svensk-finska ordböcker kommer det också tydligt fram att behjälplig är ’olla avuksi, olla apuna’ i t.ex. uttrycket vara någon behjälplig, medan ’auttavasti, välttävästi’ motsvaras av hjälplig. Man kan alltså säga att någon talar hjälpligt engelska.
Språkvård

Behjälplig i betydelsen ’hjälplig, försvarlig, nödtorftig’ är en gammal känd finlandism, vilket ju bland annat framgår av att frågarens modersmålslärare sett sig tvungen att påtala den. Ordet behandlas också i Hugo Bergroths Finlandssvenska från år 1917. Det är uppenbart att det framför allt är just i fråga om språkkunskaper som man i finlandssvenskan har använt – och fortfarande använder – behjälplig.

Till och med i lagstiftningen har behjälplig i denna betydelse hängt med i ett fall där man hade väntat sig ett mera vårdat språkbruk. Jag tänker på lagen ”angående den språkkunskap, som skall av statstjänsteman fordras” av år 1922. Där sägs nämligen i första paragrafen att av den som utnämns till domartjänst i ett enspråkigt ämbetsdistrikt skall fordras ”även förmåga att i tal behjälpligt använda det andra språket”. Den jurist som skrev lagen hade tydligen inte läst sin Bergroth tillräckligt väl.

Resultatet har varit att det officiella betygsformuläret ända till för några år sedan har omfattat frasen ”behjälplig förmåga att använda svenska språket”. Först i och med den nya förordningen om språkexamina ändrades termen till ”hjälplig förmåga”. Men det fanns nog en och annan examinator som hade tagit sig denna frihet redan tidigare. Det hade ju varit pinsamt om någon hade kommit till Sverige och visat upp ett officiellt betyg från Statens språkexamensnämnd som intygade att han hade ”behjälplig” förmåga att tala svenska – vem skulle han vara behjälplig med den förmågan?

Mikael Reuter