Papp – på en höft

Reuters ruta 24/2 1989

I finlandssvenskt talspråk – kanske främst hos kvinnor – stötet man på uttalet ”på en högt” av uttrycket på en höft. Är det ursprungligen ett utslag av extremt pryderi, eller vad? Det är i så fall obefogat, detta ord höft är ju släkt med uttryck som över hövan, hovsam, och har ingenting med det anatomiska höft att göra.
Man blir också rätt paff när man hör ordet papp uttalas på detta sätt, men det beror väl på inflytande från finskan.
T.B., Hangö

Både ”på (en) hökt” och ”paff” hör till de gamla finlandismer som finns beskrivna redan i Hugo Bergroths Finlandssvenska från 1917, och som fortfarande lever kvar framför allt i talspråket.

Hur formen ”på en hökt” eller (vanligen) ”på hökt” har uppstått är svårt att säga, eftersom en växling mellan f och k inte hör till det normala i svenskan. Teorin om pryderi tror jag i varje fall knappast är realistisk.

Bergroth stavar ordet med k, vilket tyder på att åtminstone han inte associerade det med adjektivet hög. Det tror jag däremot många gör i dag (liksom tydligen frågaren). Det kan vara en bidragande orsak till att man oftast använder uttrycket utan en (”på högt”), eftersom den obestämda artikeln (i ”på en högt”) inte går att kombinera med vare sig neutrumformen högt eller adverbet högt.

Det ord höft som vi har i det riksspråkliga på en höft (= på måfå, på ett ungefär) har, som frågeställaren påpekar, inte med det anatomiska höft att göra. Det är besläktat med ett äldre hov med betydelsen ’måtta, avpassning’ (jfr hovsam), vilket i sin tur är samma ordstam som den som finns i det från tyskan lånade behov. Till samma etymologiska grupp hör också verbet hövas ’passa, anstå’ och substantivet höva ’det passande, det som behövs’, som vi numera bara använder i uttrycket över hövan.

Att skjuta på en höft har alltså ingenting med Vilda västerns höftskott att göra etymologiskt sett, även om resultatet kan vara detsamma.

Tidigare användes också andra uttryck med samma höft, t.ex. på höft och ungefär, på hum och höft, på en blott höft.

Det finlandssvenska paff beror nog inte på inflytande från finskan. Tvärtom är finskans pahvi ett bevis på att paff har gammal hävd i svenskan i Finland: liksom kaffe har blivit kahvi och våffla har blivit vohveli har paff blivit pahvi. Enligt Svenska Akademiens ordbok finns det belägg på formen paff i svenskan från 1600-talet till början av 1900-talet, men ordboken nämner inte om det har varit fråga om texter från Finland.

En annan sak är sedan att finskans pahvi eventuellt kan ha gett stöd åt formen paff i finlandssvenskan.

Utvecklingen från papp till paff är lättare att förstå än utvecklingen från höft till hökt. Växlingen mellan p och f är vanlig både inom och mellan olika språk. Vill vi ta ett längre steg kan vi jämföra latinets pater med svenskans fader. På närmare håll kan vi se hur den dialektala formen knafft växlar med riksspråkets knappt. Och flyger vi till Island får vi lära oss att Keflavík uttalas keplavik.

Både p och f är ju tonlösa läppljud; skillnaden är den att p är en s.k. klusil där läpparna momentant är helt slutna, medan f är en frikativa där luft hela tiden läcker ut mellan tänderna och läppen.

Ordet papp har för övrigt inte etymologiskt sett något med papper att göra. Det kommer från tyskans Pappe med den ursprungliga betydelsen ’välling, gröt’, ett ord som anses ha uppkommit i barnspråket (liksom pappa och mamma). Ordet har först använts om den grötaktiga massa som papp framställs av, och sedan har betydelsen överförts på själva pappet.

Papper i sin tur kommer som känt från latinets papyrus, ursprungligen namnet på ett slags säv som brukades som skrivmaterial i Egypten (jfr papyrusrullar).

***

För några veckor sedan skrev jag att tattare är en gammal nedsättande benämning på zigenare. Ett par läsare har påpekat att detta inte stämmer; tattare kallades en socialt utstött folkgrupp som i många avseenden levde som den tidens zigenare men inte var verkliga zigenare.

Faktum är i varje fall att också zigenare i äldre tid kallades tattare. I O.F. Dalins Ordbok öfver svenska språket från 1855 står om tattare att det är en ”Benämning i Sverige på Zigenare, emedan de i början troddes vara Tatarer”. Det oegentliga och nedsättande bruket av ”tattare” för zigenare har nog levt kvar på sina håll närapå till vår tid.

Mikael Reuter