Råd(d)are i bleke

Reuters ruta 15/9 1989

I en artikel om ett rockband i Svenska Dagbladet i somras användes ordet råddare om de scenbyggare som ställer upp instrument, dekorationer m.m. som behövs vid bandets framträdanden. Ordet kommer från det engelska roadworker, och motsvarande ord på finska är roudarit. Hur skall vi göra i finlandssvenskan – blir det inte väl råddigt om vi börjar kalla dem råddare; deras uppgift är ju snarast att hålla ordning på alla grunkorna!
Översättare

Det ser verkligen ut som om vi hade fått ett lite olyckligt nyord i svenskan om råddare har börjat bli etablerat i den här betydelsen. Till saken hör ju att de finlandssvenska rådda och råddig också har börjat få fotfäste i rikssvenskt språkbruk (främst tack vare Muminböckerna).

Enligt alla konstens regler borde roadworker (förmodligen också i engelskan förkortat till roader) egentligen ha gett upphov till ett långt å i svenskan, liksom i det amerikasvenska rällråden ’järnvägen’. Så det logiska ordet hade varit rådare, och där hade risken för förväxling varit något mindre, även om man kan förledas att tro att det som avses är något slags rådgivare eller manager.

Trots att det strängt taget är fråga om ett slangord som inte borde kräva någon normering, har det visat sig att fi. roudarit har kommit in som en halvofficiell yrkesbeteckning i pensionsförsäkringssammanhang, och då skulle vi behöva ett ord på svenska också i Finland. Vi får väl se tiden an, men för oss skulle nog rådare passa betydligt bättre än råddare. Det skulle inte förvåna mig om det som i dag används av det finlandssvenska rockfolket är hybridformen roadare, och den måste kanske få duga än så länge, åtminstone i talspråket. 

***

I Hbls rapporter från Whitbreadseglingarna (bl.a. 12.9) berättas det att deltagarna är rädda för att bli liggande i ”bläke”. Visst har vårt gamla bleke tagits upp i finsk seglarjargong som ”pläkä”, men vi har väl ingen anledning att låna tillbaka ordet i den här fula formen. Varifrån skall det egentligen härledas? Är det samma ord som ingår i namnet på NJKs gamla hamn Blekholmen?
”Segla på svenska”

I den kända snapsvisan om en mås på en klyvarbom rimmar visserligen bleke på kräket, men det är ett s.k. Stockholmsrim som beror på att långt e och långt ä uttalas lika i vissa delar av svenskan (bl.a. genuin stockholmska och stora delar av finlandssvenskan). Ordet bleke skall utan minsta tvivel stavas med e, vilket också framgår av det dialektala uttalet i finlandssvenska dialekter (t.ex. bleike i Pargas).

Bland finlandssvenska båtfarare är det vanligt att man uttalar bleke kortstavigt, alltså med kort e och kort k. Det låter som om det var dialekt, men det är det inte. I dialekterna uttalas det som sagt med diftongen ei, som motsvarar långt e. Det vanligaste dialektordet i Finland tycks för övrigt inte vara bleke utan bleka, uttalat bleiko, bleik eller bleko (med långt e).

Det verkar ganska klart att bleke liksom bleka har att göra med adjektivet blek – när vattnet är blankt och stilla ser det ofta ljusare ut än när det blåser.

Vilket ursprung namnet Blekholmen har är svårt att säga med säkerhet. Enligt boken Helsingfors gatunamn torde det innehålla adjektivet blek syftande på färgen. Men särskilt ljus är väl inte den holmen jämfört med andra kringliggande holmar. En annan teori har varit att det har varit bleke i lä av holmen, men också det verkar sökt – det finns ju mängder av holmar som skyddar mot vind och våg.

En intressant parallell som kanske kunde ge en förklaring hittar vi emellertid i Stockholm (uppgifterna är tagna ur boken Stockholms gatunamn). Namnen Blekholmsgatan och Blekholmstorget minner om en liten holme i Klara sjö med namnet Blekholmen; holmen är sedan 1700-talet landfast med Norrmalm. Holmen har fått sitt namn av att man har lagt ut vävar till blekning. På en gravyr över Stockholm från mitten av 1600-talet kan man tydligt se de utlagda vävarna.

Finns det någon historiker och Helsingforsforskare som vet om det har funnits något väveri i Helsingfors som kan tänkas ha blekt sina vävar på Blekholmen?

Mikael Reuter