Näppeligen illdåd

Reuters ruta 20/1 1989

I tidningarna har man på sistone kunnat se ordet illdåd som synonym till skadegörelse (i den offentliga miljön), dvs. som motsvarighet till det finska ilkivalta. Den egentliga allsvenska betydelsen av ordet ilkivalta är ju dock ungefär 'mycket grov och upprörande förbrytelse, illgärning'. Östergrens Nusvensk ordbok ger som exempel "Ett illdåd utan motstycke i historien". Det kan också användas i överförd betydelse om exempelvis rivningen av en kulturhistoriskt värdefull byggnad, men det är alldeles för starkt att användas om klotter på väggar och krossade fönsterrutor.
Cannelins m.fl. finsk-svenska ordbok anger som översättning till ilkivalta "ofog, illdåd, okynne", så den här speciella finländska användningen av ordet har tydligen långa anor – möjligen kan också lexikonet ha påverkat språkbruket. Ofog är väl å andra sidan väl svagt för den här aktuella företeelsen, den mest adekvata termen är väl skadegörelse?
T.B., Hangö

Problemet illdåd har varit uppe i rutan en gång tidigare, i oktober 1986. Men det har gått över två år sedan dess, och det jag skrev då tycks inte ha haft någon större effekt på språkbruket, så jag tar gärna upp frågan en gång till.

Frågaren har helt rätt i att illdåd är ett alltför starkt ord för det som ilkivalta står för. I allmänsvenskt språkbruk har det en lätt ålderdomlig klang, och i den mån det brukas syftar det normalt på brutala mord och andra grova förbrytelser (fast jag har sett ett belägg i Svenska Dagbladet där det uppenbarligen användes i betydelsen 'sabotage' i datasammanhang).

Närmare ilkivalta i betydelse kommer då ofog, även om det stämmer att det ibland kan vara lite för svagt för den verksamhet det är fråga om – liksom för övrigt det tredje alternativet som ges i Cannelin, nämligen okynne.

Skadegörelse i sin tur är visserligen för det mesta sakligt riktigt, men kanske lite för allmänt till betydelsen för att riktigt motsvara ilkivalta. En närmare motsvarighet i de fall då ofog är för svagt är vandalism, enligt Svensk ordbok definierat som "våldsam och meningslös förstörelse" och illustrerat med exemplet "kiosken har utsatts för vandalism".

En tredje huvudmöjlighet är ett ord som knappast ännu har spritt sig till finlandssvenskan, nämligen sabb, en kortform till sabotage, eller snarare kanske en substantivavledning till verbet sabba som i sin tur är en kortform till sabotera. "Stoppa sabbet!" var slagordet för svenska Televerkets kampanj mot vandalism.

Låt oss starta en kampanj mot det språkliga sabb som tar sig uttryck i att illdåd används oriktigt i fall då man avser vandalism, sabb eller ofog! Den kampanjen behövs verkligen, för det är inte bara jäktade journalister som skriver om illdåd, utan det ordet används rentav i vissa försäkringsbolags försäkringsvillkor.

***

Har journalisternas språkkänsla helt försvunnit? Nu läser jag i de mest allvarliga sammanhang: "hoppeligen" blir det så och så. Så vitt jag vet används ordet mera i skämtsamma sammanhang i vardagslag. Det finns ej heller i någon av mina ordböcker. En dag läste jag sedan i tidningen att "näppelunda" går det eller det an. Det förekom i en översättning av en artikel i Pressröster. Är det svenska?
Gammal tant i Åbo

Både hoppeligen och näppelunda kan ses som exempel på något som ursprungligen snarast har varit en ordlek men som sedan har fått en viss spridning i vardagligt och skämtsamt språk. Att de förekommer i stilistiskt neutrala texter som de nämnda visar att de för en del språkbrukare (troligen dock bara i Finland) rentav har kommit att uppfattas som normala allmänspråkliga ord.

Det har ofta hävdats att hoppeligen är en finlandism, men det stämmer inte. Det förekommer också i Sverige, och tas till och med upp i Svensk ordbok. Däremot kunde man kanske kalla det en stilistisk finlandism: det är väl bara här som det används annat än skämtsamt. Själv tycker jag att det bra kan användas i klart vardagliga sammanhang, men i saktext hör det inte hemma: där bör man använda förhoppningsvis.

Hoppeligen är bildat enligt samma mönster som t.ex. visserligen och sannerligen. Samma mönster följer också det helt korrekta näppeligen 'knappast' (jfr da. næppe med samma bet.). Det skämtsamma näppelunda (mig veterligen inte upptaget i något lexikon) är i sin tur bildat enligt samma mönster som ingalunda och sammalunda, liksom också det utpräglat skämtsamma visserlunda och hoppelunda.

Min tippning är att den som har översatt pressklippsspalten i fråga i hastigheten har blandat ihop det stilistiskt neutrala näppeligen med det skämtsamma och tillfälliga näppelunda. Det senare hör ännu mindre än hoppeligen hemma i normalt skriftspråk.

Mikael Reuter