Transparang för arbetsprojektor

Reuters ruta 6/10 1989

Hjälp mig! Vad är det rätta svenska ordet för ”kalvorna” som man visar på en overheadprojektor? Och vad skall en sådan projektor heta på riktig svenska? I den skola där mina barn går talar till och med lärarna om att visa ”hinnor”, men för mig är hinnor något helt annat.
Mellannylänning

Visst har det gått utför med den svenska språkkänslan om man kritiklöst översätter finskans kalvo i den här betydelsen med ”hinna”. Hinna är visserligen det första ord som den finsk-svenska storordboken ger för kalvo, men här är det ju fråga om en specialbetydelse som uppenbarligen inte ännu var känd (åtminstone för ordboksredaktören) när den senaste upplagan av ordboken kom ut i mitten av 1970-talet.

Vad är då en hinna? Det är ett mycket tunt och vanligen relativt genomskinligt men ogenomsläppligt skikt av något elastiskt material som normalt sluter tätt till det som det täcker eller omger, och som ofta antingen självt är fuktigt eller flyter på en vätska. Kroppen har bl.a. sina slemhinnor, vattnet kan täckas av en oljehinna och man kan täcka över något med en hinna av fernissa.

Men en relativt styv plastfilmsbit av det slag som det här är fråga om han absolut inte kallas hinna, och jag skulle inte heller kunna tänka mig att beteckna plastfolie (i Finland även kallad hushållsfilm) av typen Glad eller Elmu som hinna.

Allt sedan vi i slutet av 1960-talet fick tekniken att visa text och bilder på en bildskärm med hjälp av genomskinliga blad på den belysta ytan av en projektor, har vi haft olika konkurrerande ord för både apparaten och bilderna.

Från engelskans overhead projector fick vi overheadprojektor som i sin tur gav upphov till overheadbild. I dagligt tal användes sedan ofta det enkla overhead som ett slags övergripande ord för bägge två: att visa något ”på overhead”. Och det engelska ordet hänger tämligen envist med fortfarande, i synnerhet i dagligt tal.

Det karakteristiska med tekniken är ju att man dels kan använda färdiga bilder, dels skriva och rita under själva framställningen. Detta var utgångspunkten för de svenska ord som började användas på 1970-talet, nämligen skrivprojektor, skriftprojektor och arbetsprojektor. I finskan stabiliserades mycket snabbt termen piirtoheitin.

För plastfilmerna och bilderna på dem lanserades redan på 1960-talet ordet stordia, och det slog ganska väl igenom bl.a. i den svenska skolan. Det är också det ord som språkvårdarna här i Finland i första hand har försökt föra fram (frågan om vad ”kalvo” heter på svenska hör till de vanligaste i språkbyråns telefonrådgivning). Utgående från detta ord började man sedan också kalla apparaten stordiaprojektor.

Men samtidigt odlades ett annat ord framför allt inom den akademiska världen både i Sverige och i Finland, nämligen transparang, som alltså på det här sättet gavs en ny betydelse (en transparang är ju egentligen ursprungligen en bild på genomskinligt material som belyses bakifrån, t.ex. genom att hänga i ett fönster). Mitt intryck är att transparang nu håller på att vinna terräng på bekostnad av stordia.

Både stordia och transparang avser i första hand plastblad med text eller bild på. Själva materialet, alltså de oskrivna bladen, kallas skrivfilm.

Situationen i svenskan är alltså tämligen brokig – det enda som är säkert är att man inte kan tala om ”hinna”!

Brokigheten återspeglas ganska bra i Svenska Akademiens ordlista. För apparaten upptar ordlistan som egna uppslagsord overheadprojektor, skriftprojektor och stordiaprojektor, men inte arbetsprojektor och skrivprojektor. Skrivfilm preciseras med tillägget ”till skriftprojektor”, och för overheadprojektor ges synonymerna arbetsprojektor (sic!) och stordiaprojektor.

Nyord i svenskan från 40-tal till 80-tal tar i sin tur upp både arbetsprojektor, overheadprojektor, skrivprojektor och stordiaprojektor, med det sistnämnda ordet som huvudord. Däremot känner den ordboken inte till skriftprojektor. Svensk ordbok har bara overheadprojektor som uppslagsord, men anger arbetsprojektor och skriftprojektor som synonymer ...

Som sammanfattning kan man väl säga att normalordet i vardagsspråket är overheadprojektor, medan det tycks förekomma både regional och arbetsplatsbetingad variation i fråga om svenska avlösningsord. Undra på att folk känner sig villrådiga.

Min rekommendation är helt kort följande:

Kalla apparaten arbetsprojektor. Det är en ganska bra beskrivning, och det är neutralt i förhållande till vad man kallar bilderna.

Kalla de tomma bladen skrivfilm, och de blad som har text eller bild antingen transparang eller stordia, beroende på vad som känns bäst. Så mycket variation skall vi kunna tillåta oss. Men förskona oss från ”kalvor” och ”hinnor”!

Mikael Reuter