Använd svenska

Reuters ruta 9/9 1988

I Hbl läste vi förra fredagen att Helsingfors har fått sitt första hospicehem för döende patienter utan hopp om ett tillfrisknande. I artikeln talas det också om terminalvård, ett ord som får mig att tänka på terminalarbete vid en dator. Finns det inget svenskt ord för hospice, motsvarande det finska ”saattohoito” som har använts redan flera år?
Intresserad av sjukvård och språkvård

Hospicevården och hospicehemmen är en vårdform som har kommit till oss från Europa, mig veterligen närmast från England. Ordet ”hospice” är i princip detsamma som vi känner i hotellnamnet Hospitz, med grundbetydelsen ’härbärge’. Det engelska ordet har också betydelsen ’asyl för fattiga och sjuka’, och det är från den betydelsen hospicehemmen har fått sitt namn.

Målet för hospicehemmen är en mänsklig död, och till grundprinciperna hör smärtlindring, medmänsklig omsorg och vård i samarbete med de anhöriga.

Den finska benämningen ”saattohoito” har framför allt tagit fasta på detta med mänsklig vård i samarbete med de anhöriga: det är fråga om att tillsammans följa den sjuke till döden. Uppenbarligen har saattohoito slagit igenom ganska bra på finskt håll, även om också ordet hospice används i finskan framför allt på tal om den internationella företeelsen.

Som svensk benämning här i Finland har någon gång förekommit den direkta översättningen ”följevård”, men den är knappast så lyckad. Ord på följe- avser ju någon eller något som följer någon eller något annat åt – jfr följebåt, följebrev, följeslagare – och det är inte riktigt det som det är fråga om här.

Den medicinska termen för den här typen av vård är närmast den som användes i artikeln och nämndes i frågan, nämligen ”terminalvård” – en strikt objektiv term som direkt pekar på det oundvikliga slutet. Förutom att den har en lite omänsklig prägel har den som frågaren påpekar den nackdelen att den lätt för tankarna till dataterminaler.

Bättre är då ett uttryck som också förekommer rätt ofta, nämligen ”vård i livets slutskede”. Men det är inte en term utan en beskrivande fras, och det kan inte användas t.ex. för att bilda sammansättningar på -hem, -avdelning osv.

Frågan diskuterades för ca ett år sedan i de nordiska språknämnderna och i Nordiska språksekretariatet, eftersom den är aktuell i alla nordiska länder. Det man kom fram till som en möjlig samnordisk lösning var sammansättningar på lindrings-: lindringshem, lindringsavdelning, lindringsvård. På det sättet tar man fasta på just den aspekt som kanske kraftigast betonades i artikeln: behovet av fortlöpande smärtlindring, säkert inte bara fysisk utan också psykisk.

Ordet hospice kommer säkert att leva kvar i vårt språk som ett lånord. Men vårt språk blir rikare om vi också har ett gångbart inhemskt ord för företeelsen, och därför rekommenderar alltså språkvården att vi skall börja använda lindringsvård och lindringshem, åtminstone parallellt med det främmande ”hospice”.

***

De olympiska spelen närmar sig, och snart får vi se idrottstävlingar i TV varenda dag. De mest spännande ögonblicken får vi se i det som på engelska kallas ”slow motion” och på finska ”hidastettuna”. Hur kan vi uttryck det på svenska?
TV-idrottare

Sedan gammalt har vi ytterligare ett främmande ord för detta i svenskan, nämligen i ultrarapid. Det är egentligen ologiskt, eftersom ultrarapid betyder ytterst snabb, men förklaringen är att det är fråga om en återgivning i normal hastighet av något som är filmat med en ytterst snabb kamera.

Bortsett från att ultrarapid är lättare att anpassa till svenskans stavning och uttal än slow motion är det i varje fall ett minst lika främmande ord som detta.

Det uttryck som rekommenderas – återigen i en samnordisk rekommendation – är det enkla och egentligen självklara långsam återgivning eller långsam repris. Vad är naturligare än att säga ”Nu får vi se NN:s hopp en gång till i långsam återgivning”? Där behövs inga främmande märkvärdigheter, varken av engelskt eller av latinskt ursprung.

Det är klart att svenskan under alla tider har lånat in nya ord från olika språk och att den kommer att fortsätta att göra det. Men i dagens läge med det hårda trycket från den angloamerikanska kulturen får vi se upp lite, i synnerhet som lån från engelskan oftast är är besvärliga att anpassa till svenskans stavning och uttal.

Dessutom klarar vi oss egentligen förbluffande långt med svenskans egna resurser.

Mikael Reuter