Sträva efter, öka med

Reuters ruta 28/5 1988

En rikssvensk lektor med finlandssvenska egenheter som specialitet gjorde nyss i ett samtal gällande att man i Sverige med oblida ögon ser på våra vanliga konstruktionstyper ”sträva till att (bli något, få något osv.)” och ”strävan till (något)”; man skulle i rikssvenskan genomgående säga och skriva sträva efter att och strävan efter.
Vidare något om huvudorden i konstruktionerna. En finlandssvensk språkman anmärkte en gång i Hbl att sträva och strävan nog används mera hos oss än i Sverige, där man i flera fall tyr sig till andra ord, närmast då försöka och försök. Bakom vår förkärlek för sträva och strävan skulle ligga finskans mycket frekventa pyrkiä och pyrkimys.
Ja, vad sägs?
Kollega

För att börja med själva orden sträva och strävan så tror jag att en språkstatistisk undersökning ganska snart skulle visa att framför allt verbet sträva är vanligare i finlandssvensk än i rikssvensk text – i synnerhet kanske i politiska sammanhang.

I finskan är ju pyrkiä ett högfrekvent politiskt modeord – i synnerhet när man vill komma med till intet förpliktande fraser. Man brukar ibland säga att ”pyritään” på finska är ett lika vanligt nekningsord som den svenska frasen ”i princip”...

Om man i t.ex. en översättning vill undvika att sträva alltför mycket finns det olika möjligheter att variera på svenska. Man kan ofta använda försöka, men också t.ex. avse, ha som mål, vinnlägga sig om eller något liknande.

Vad prepositionen gäller så stämmer det att man ytterst sällan i Sverige använder ”sträva till”. I moderna ordböcker förekommer inga exempel på detta, och de exempel som finns i Östergrens Nusvensk ordbok verkar att kunna vara tagna ur finlandssvenska författares verk. Huruvida man ”ser på konstruktionen med oblida ögon” är sedan en annan fråga.

Den normala prepositionen är mycket riktigt efter – jfr sammansättningen eftersträva. Den används bl.a. i att-satser: ”sträva efter att uttrycka sig korrekt”, men också när objektet är ett substantiv, ”sträva efter rikedom”. I andra sammanhang förekommer också mot, t.ex. ”sträva mot ett mål”. I att-satser används ibland sträva utan preposition (sträva att göra något), men också det verkar vara vanligare i Finland än i Sverige.

Jag tycker vi gör klokt i att begränsa vårt ”strävande” över huvud taget, och att sträva efter i den mån vi använder ordet. Texter där det står ”strävar till att” i medeltal tre gånger per sida är så omisskännligt finlandssvenska och verkar oftast översatta.

***

Ofta ser man verben öka, höja, stiga, minska, sjunka och sänka utan prepositionen med i uttryck som ”öka tio procent”, ”stiga två meter”. Är det rätt, eller är det påverkat av motsvarande finska uttryck?
S.M., Vasa

Det är helt klart att normalt svenskt språkbruk i allmänhet förutsättare prepositionen med i uttryck av typen öka med tio procent, höja med två procent, stiga med fem mark per kilo. Det kan man studera t.ex. i svenska årsredovisningar, som ofta vimlar av sådana uttryck.

Även om det förekommer enstaka exempel utan med också i Sverige (vattnet har stigit en meter), är det i allmänhet alltid bättre att ta det säkra för det osäkra och använda med i alla sammanhang, vare sig det är fråga om intransitiva verb (priserna har stigit med fyra procent) eller transitiva verb (vi har höjt våra priser med fyra procent).

Mikael Reuter