Skulle i villkorssats

Reuters ruta 5/8 1988

I en debattartikel i Hbl lade jag märke till två meningar där skulle upprepas på ett sätt som jag ställer mig frågande till. Citatet lyder så här:
”Skulle såväl samfundens inkomster som mottagarna av understöd beskattas fullt ut skulle detta i praktiken innebära slutet på de allmännyttiga samfundens möjligheter till självständiga insatser. Tillströmningen av donationer skulle sina då den största nyttan skulle komma stat och kommun till godo.”
J.O.T., Helsingfors 

Den ovanligt rikliga användningen av skulle är något som ofta brukar påtalas när det gäller finlandssvenskt språkbruk. I det aktuella fallet är det fråga om skulle i villkorssatser; ett annat typfall, nämligen förslag och önskemål, behandlade jag i rutan den 6 maj i år.

Jag vill genast säga att det exempel som signaturen J.O.T. anför inte bör kunna betraktas som oförenligt med allmänsvenskt språkbruk, även upprepningen av skulle i den första meningen för ett överkänsligt öra kan låta lite finlandssvensk. Men innan vi går in på de här meningarna måste vi se på de allmänna reglerna för användning av skulle i villkorssatser.

Det finlandssvenska bruket av skulle i villkorssatser är säkerligen en följd av att finskan i motsvarande fall har konditionalis (-isi-former) i både villkorsbisatsen och huvudsatsen: Jos olisin rikas, voisin ostaa sinulle minkkiturkin.

Den allmänsvenska regeln säger att vi i sådana hypotetiska fall, dvs. när villkoret framställs som något mot verkligheten stridande, kan ha skulle bara i huvudsatsen, medan verbet i bisatsen står i imperfektum (vid verbet vara vanligen i konjunktivformen vore): Om jag vore/var rik så skulle jag köpa dig en minkpäls (underförstått: men jag är inte rik).

Några exempel till:
Om alla somrar vore lika vackra som i år (men det är de som känt inte) så skulle betydligt färre resa söderut.
Hade beslutet fattats tidigare, skulle resultatet säkert ha blivit (eller: hade resultatet säkert blivit) ett annat.
Om det gick ett plan i kväll så skulle jag resa redan då.

I dessa exempel är det alltså fråga om villkor som inte uppfylls. Om däremot villkoret framställs som något tänkbart, något som kanske inträffar, så kan man också enligt allmänsvenska regler använda skulle i villkorssatsen:

Om hon skulle ringa, så säg att jag kommer vid niotiden.
Skulle de internationella oljepriserna fortsätta att stiga, blir det sannolikt nödvändigt att höja priset på bensin.

Observera att man i de här fallen också kan använda enkel presens i villkorssatsen: Om hon ringer ..., Fortsätter de internationella oljepriserna att stiga ...

Låt oss nu vända tillbaka till de meningar som citeras i frågan. Den senare kan vi lämna därhän, eftersom den inte innehåller villkorsbisatser; det som uttrycks med skulle där är ju följden av att villkoret i den första meningen uppfylls.

Är då villkorssatsen i den första meningen något mot verkligheten stridande? Uppenbarligen inte, eftersom det är fråga om ett förslag som diskuteras på allvar. Det kan alltså gå så att den skärpta beskattningen genomförs, och då är det helt korrekt att uttrycka villkoret med skulle.

Däremot är det tänkbart att en rikssvensk skulle föredra att inte upprepa skulle i huvudsatsen (och därmed också i den andra meningen), utan i stället använda presens eller kommer att: Skulle såväl samfundens inkomster som mottagarna av understöd beskattas fullt ut, innebär detta/kommer detta att innebära slutet ... Men den formuleringen är inte på något sätt naturligare än den som har använts i exempelmeningen.

Mikael Reuter