Till innehållet
Sök

Denna planen?

Reuters ruta 11/11 1988

Jag överraskades för några år sedan på en Teneriffaresa av det sätt på vilket en ung rikssvensk guide använde bestämd form: Detta området är enastående vackert, i denna dalen odlas huvudsakligen bananer osv. För ett par veckor sedan aktualiserades problemet ånyo då en gråhårig rikssvenska intervjuades i vår TV och använde ”detta uttryckssättet” flera gånger.
Däremot kan jag ej påminna mig att ha påträffat det i svenskspråkig litteratur annat än någon enstaka gång. Av bekanta har jag fått höra att det förekommer i Stockholmstidningarna, speciellt i insändare, och att Astrid Lindgren i sina barnböcker formligen frossar i ”detta sättet”. Det vore intressant att få synpunkter på det.

L.E.T., Helsingfors
 

Bestämd form av substantiv efter denna och detta är en typiskt syd- och västsvensk företeelse. I modern svenska betraktas uttryckssättet väsentligen som en talspråksform, vilket förklarar att frågaren inte just har stött på det i skrift. Helt säkert hittar man dock åtskilliga skriftliga belägg i sydsvenska tidningar och i skönlitteratur av syd- och västsvenska författare (bland andra just Astrid Lindgren).

I centralsvenskt liksom i finlandssvenskt språkbruk är denna och detta utpräglade skriftspråksord; i naturligt talspråk säger vi ”det här området”, ”den här dalen”, inte ”detta område”, ”denna dal”, och än mindre ”detta området”. Mot skriftspråkets detta område står alltså två regionala talspråksformer, detta området och det här området.

Det sydsvenska uttryckssättet har tidigare haft en stark ställning också i skriftspråket, inte minst i vitter och religiös stil. Vissa uttryck och talesätt lever ännu kvar, t.ex. ”Mitt rike är icke av denna världen” (som i sin tur har lett till att ”av denna världen” används också i andra sammanhang).

Ilkka Hirvonen i Åbo har i en doktorsavhandling för ett år sedan visat att typen denne man är äldre och mer ursprunglig i svenskan än denne mannen, men att den senare formen under flera århundraden ökade i användning och faktiskt dominerade i profan och framför allt religiös prosa fram till slutet av 1700-talet. I lagspråk och kanslistil behöll den artikellösa formen sin ställning, och vid 1800-talets ingång hade typen denne mannen praktiskt taget spelat ut sin roll också i profan prosa.

När Runeberg i Vårt land skrev ”men detta landet älska vi” var det säkerligen betingat av versmåttet, eftersom han några strofer senare skriver ”Och här och här är detta land”. Men det visar i varje fall att det var naturligt för Runeberg att vid behov utnyttja bestämd form efter detta, trots att uttryckssättet säkert var lika främmande för hans eget talspråk som för dagens finlandssvenska. 

***

I rutan den 21 oktober talas det om Revalsplatsen i Botby. Förmodligen avses Revalsplanen. Men borde det inte heta Revalsplan? I Stockholm heter det Stureplan, Fridhemsplan osv. Formen Revalsplanen får mig att tänka på t.ex. en fotbollsplan.
Veteran -19

Det är riktigt att jag av misstag hade skrivit Revalsplatsen i stället för Revalsplanen.

Däremot håller jag inte med frågeställaren om att namnet borde ha formen ”Revalsplan”. Det är nämligen helt klart att namn av den typen skall ha bestämd form (-torget, -platsen, -parken, liksom -gatan, -vägen osv.).

De stockholmska namnen är bara ett skenbart undantag, eftersom de återspeglar en dold bestämd form: planen har i talspråket dragits ihop till plan, liksom stationen blir station. I de delar av Sverige där en sådan sammandragning inte sker (t.ex. i Göteborg eller Malmö) har eventuella planer namn på -planen. I nytillkomna namn i Finland är det naturligt att följa den principen (däremot heter det tvivelsutan Bollplan).

Intill Revalsplanen finns också Revalsgränden, som är ett motsvarande fall. I äldre grändnamn både i Stockholm och i Helsingfors är slutleden -gränd, ett resultat av att i talspråket också den bestämda formen har varit gränn. I dag är det emellertid helt klart att man säger gränden, och då finns det inte heller några skäl att ge namn på -gränd.

Mikael Reuter