Ingenting eller inte någonting?

Reuters ruta 13/5 1988

Jag har ofta problem med att för min flickvän (med finska som modersmål) förklara hur negationerna ”ingenting” och”inte någonting” skall användas. Min språkkänsla säger mig att exempelvis ”det har hänt ingenting” borde vara ”det har inte hänt någonting”, medan ”det finns inte någonting i kylskåpet” borde vara ”det finns ingenting i kylskåpet”. Finns det någon regel i grammatiken att ta till, eller är känslan för språket det enda styrande?
Skåning

Det är en känd sak att det är svårt för finskspråkiga att lära sig de restriktioner som hänför sig till användningen av ingenting, ingenstans, ingendera och liknande ord samt av ingen + substantiv. Begränsningarna har att göra med de allmänna reglerna för svenskans ordföljd, som i flera fall är ganska strikta inte minst när det gäller nekningsordets placering. Den som har svenska som modersmål gör praktiskt taget aldrig fel på den här punkten – inte ens finlandssvenskar som kanske annars är osäkra på svensk ordföljd.

Nu finns det lyckligtvis relativt klara och enkla regler i grammatiken som man kan ta till om örat sviker.

Huvudregeln säger att ingenting kan placeras på samma plats som någonting bara i huvudsatser med enkelt predikat. Man kan alltså säga ”här händer ingenting” och ”jag hittade henne ingenstans”.

Men vid dubbelt predikat och i bisatser måste vi få in nekningsordet på dess rätta plats, i det förra fallet mellan predikatsverben och i det senare fallet före predikatet:
”här har inte hänt någonting”,
”jag kan inte hitta henne någonstans”,
”jag tror att här inte har hänt någonting”,
”jag blir olycklig om jag inte hittar henne någonstans”.

Alternativet i de här fallen är att placera hela det nekande pronomenet på nekningsordets plats:
”Här har ingenting hänt”,
”jag blir olycklig om jag ingenstans hittar henne”.
Men som vi ser av framför allt det senare exemplet blir sådana satser ofta lite otympliga.

Den senare möjligheten är praktiskt taget otänkbar när vi har att göra med ingen + ett substantiv. I teorin kan man tänka sig meningar som  ”Lisa har ingen bil köpt” och ”Hon sade att Kalle ingen hund hade”, men i praktiken är de så gott som uteslutna: man skulle säga ”Lisa har inte köpt någon bil”, ”hon sade att Kalle inte hade någon hund”.

I huvudsatser med enkelt predikat går det däremot bra med ingen + substantiv:  ”Lisa köpte ingen bil”, ”Kalle har ingen hund”.

***

Nyligen påträffade jag i Hbl följande sats: ”En grundpelare i österrikisk demokrati är att valresultat kan inte ändras i efterhand.”
Då jag ideligen under en längre tid noterat sådan ordföljd i dylika att-satser undrar jag om regeln för bisatsordföljd mera gäller. Eller är det fråga om ett envist återkommande fel och vad skulle detta i så fall kunna bero på?
Språkintresserad

Precis som i de tidigare behandlade exemplen bör inte i en bisats som denna komma före predikatet. Den regeln har tidigare ansetts vara absolut och gäller fortfarande i de allra flesta fall. Brott mot regeln brukar i Finland skyllas på inflytande från finskan.

Nu har det emellertid visat sig att det också i Sverige allt oftare har börjat dyka upp att-satser med huvudsatsordföljd. Framför allt tycks den ordföljden förekomma i att-satser som återger konstateranden, t.ex. som i meningen ”han berättade att han hade så mycket arbete att han kunde inte resa på semester”. Det är uppenbarligen så att det indirekta anförandet får det direkta anförandets ordföljd.

Bland språkvårdare i Sverige anses det att sådana att-satser med huvudsatsordföljd kan accepteras i ledig stil. Men det gäller alltså bara en viss typ av att-satser, inte bisatser i gemen. Jag tror inte att den citerade meningen skulle kunna räknas in bland de accepterade.

Vi kan alltså i vissa specialfall vara toleranta när det gäller andras texter. Men för den som själv skriver är det nog bäst att alltid hålla fast vid den gamla regeln för bisatsordföljd. Då kan vi vara säkra på att inte göra fel.

Mikael Reuter