Psykologiska skillnader?

Reuters ruta 26/2 1988

Vissa ord och uttryck tycks aldrig finna fotfäste i Svenskfinland. Man hittar ordet precis i betydelsen ’just, alldeles nyss’ i rikssvenska romaner redan i seklets början. Några moderna tidningsurklipp bifogas. I Svenskfinland är det okänt, oanvänt. Samma sak gäller vissa förnamn, populära i Sverige men inte i Finland, t.ex. Sune och Tage. En psykologisk gräns, men varför?
Varför låter vore så främmande och konstlat hos oss, även om Jörn Donner använder sig av det? Är skulle vara strängt förbjudet?
Anonymicus Granculliensis

Diskussionerna kring finlandssvenskan brukar i allmänhet handla om ord och uttryckssätt som förekommer i Finland men inte eller inte lika ofta i Sverige. Därför är det bra med en fråga av den här typen, som visar att det också finns vissa allmänspråkliga rikssvenska ord och uttryck som inte har fått någon större spridning i finlandssvenskan.

Vad detta beror på är naturligtvis omöjligt att säga med säkerhet. I vissa fall är orsaken uppenbarligen att det rikssvenska uttrycket representerar en nyutveckling och har spritt sig i Sverige på senare tid framför allt i massmedierna. Möjligheterna att läsa svenska tidningar, höra på Sveriges radio och se på rikssvenska teveprogram är ju tyvärr begränsade framför allt i södra Finland.

Men den förklaringen gäller knappast de anförda exemplen. T.ex. namn som Sune och Tage är ju gamla i svenskan, men av någon outgrundlig anledning tycks det gå en gräns längs Skiftet: i Sverige och på Åland är de vanliga, i det övriga Svenskfinland relativt ovanliga. Någon förklaring kan jag inte ge, bara konstatera att namntraditionen liksom så många andra traditioner är regionalt betingad.

I fråga om precis har frågaren skickat med två klipp som visar den aktuella användningen: ”planet hade precis släppt ned ammunition, läkemedel och proviant till contrassoldater när det träffades” och ”han väntade på sin familj i det precis nyrestaurerade hemmet när han fick telegram om att alla omkommit”. I bägge fallen är det fråga om klipp ur Hbl, men texterna är skrivna av rikssvenskar.

Anmärkningsvärt är att denna betydelse av precis inte tas upp i t.ex. Svensk handordbok och Svensk ordbok, som ändå ger en hel del fraser med precis. Östergrens Nusvensk ordbok (bandet från 1938) betecknar uttryckssättet som något vardagligt. Särskilt frekvent tycks det alltså inte heller vara i Sverige.

Jag tror knappast man kan säga att en sådan användning av precis är okänd i Finland. Men för det mesta får nog precis hos oss vika för just – kanske en följd av att finskan använder juuri men inte har någon motsvarighet till precis i denna betydelse?

Att konjunktivformerna vore, bleve och finge är så ovanliga i finlandssvenskan är egentligen ganska märkligt med tanke på att finlandssvenskan brukar betraktas som ålderdomlig. Framför allt vore är ju fullt levande i rikssvenskan, också i talspråket.

Problemet med skulle vara är att vi använder det både i sådana fall där en skulle-konstruktion är möjlig (det skulle vara trevligt att träffas) och i t.ex. villkorssatser där det enligt svenskans regler inte skall finnas något skulle.

I det förra fallet är det naturligtvis inte ”strängt förbjudet” med skulle vara, medan skulle i villkorssatser är lika ”fel” i kombination med vara som med andra verb.

Huvudregeln vid villkorssatser är ju att skulle kan användas i huvudsatsen men inte i villkorssatsen: Jag skulle gärna komma om jag hade tid; Om böckerna vore (alternativt var) billigare skulle de gå lättare att sälja.

Personligen tycker jag att vi gärna kan följa Jörn Donners exempel och använda vore lite flitigare – det vore en vinning för vårt språk.

Mikael Reuter