Hälften så trångt?

Reuters ruta 8/7 1988

”Finländare bor hälften så trångt som svenskar” stod det i rubriken till en notis i ÅU för en tid sedan. Av notisen framgick det sedan att den genomsnittliga bostadsytan var 45 kvadratmeter per person i Sverige och 28 i Finland. Jag undrar nu om rubriken är språkligt riktig, för jag missförstod den totalt. Jag skulle själv skriva ”Finländare bor dubbelt så trångt som svenskar”. Helst skulle jag formulera rubriken på annat sätt.
N.E., Nagu

Det råder inga tvivel om att rubriken var klart missvisande och därmed också felaktigt formulerad. Jag har svårt att tro att en enda läsare uppfattade den som den var avsedd att förstås.

Att bo trångt innebär att ha lite bostadsyta till sitt förfogande. Ju mindre trångt man bor, desto större yta har man att bo på. Den som bor hälften så trångt som någon annan har alltså rimligtvis tillgång till dubbelt så stor bostadsyta, medan den som bor dubbelt så trångt får nöja sig med hälften av ytan.

Så vitt jag förstår har notisförfattaren blandat ihop två begrepp, nämligen trångboddhet och tillgänglig bostadsyta. Det var bostadsytan som var hälften så stor i Finland som i Sverige, vilket alltså innebär att man bor dubbelt så trångt här som där.

Sedan kan man naturligtvis diskutera om det alls är berättigat att tala om att vi bor trångt i länder som Sverige och Finland. Man behöver inte resa långt för att den frågan skall kännas relevant. Men det är kanske inte en språklig fråga.

Jag har en gång tidigare flyktigt behandlat de problem som kan uppstå i samband med hälften och dubbelt. Inte minst i samband med komparativformer som större och mindre, längre och kortare kan de ställa till med besvär. För många talare är ”hälften längre” detsamma som dubbelt så lång och ”dubbelt kortare” detsamma som hälften så lång, även om uttrycken logiskt sett betyder något helt annat.

I viss mån besläktad med frågan om trångt är frågan om hur man skall tolka uttrycken hälften så kort och dubbelt så kort. Eftersom kort är motsatsen till lång borde ju egentligen ”hälften så kort” betyda ’dubbelt så lång’ och i gengäld ”dubbelt så kort” vara detsamma som hälften så lång.

Det senare tror jag stämmer överens med den allmänna språkkänslan, men ”hälften så kort” uppfattas antagligen av de flesta som liktydigt med ”hälften så lång”. Språket är inte alltid logiskt. Däremot är hälften kortare liksom hälften mindre entydiga uttryck i betydelsen ’hälften så lång’ och ’hälften så stor’.

Mer om isländska namn

Det var med vissa farhågor jag för ett par veckor sedan skrev om vikten av att ge akt på accenterna i isländska namn. Tryckeriet hade visserligen klarat accenterna beundransvärt bra på de flesta ställen, men i en avgörande exemplifiering hade accenterna i Pálsson och Jón fallit bort. Dessutom hade det andra l-et i det enkla Páll strukits av en korrekturläsare som inte rimligtvis kunde veta att namnet har två l i nominativ men bara ett i genitivformen Páls.

En läsare har gjort mig uppmärksam på att många svenskar uppfattar accenterna som tryckmarkering. Detta är alltså inte fallet – alla isländska namn har trycket på första stavelsen, precis som finska namn. Accenten anger bara vokalens kvalitet eller ljudvärde. Så uttalas t.ex. á som au, som åo och é som je, medan står för ett spetsigare i-ljud än det e-haltiga i. Namnet Vigdís uttalas alltså med tryck på första stavelsen och två lite olika i-ljud, det förra nästan som ett e, det senare som ett spetsigt i.

***

Som jag konstaterat tidigare kommer det in en hel del frågor om sådant som jag skrivit om tidigare i rutan. För att undvika alltför många upprepningar tar jag helst inte upp sådant som behandlats under de senaste två åren. Dessutom måste jag förbehålla mig rätten att välja och vraka bland de insända frågorna; det kommer in så många frågor att det inte kan höra till de mänskliga rättigheterna att få dem alla besvarade.

Till signaturen Karlebybo vill jag säga att tjugohundratalet har behandlats den 18 april 1986 och ytterligare nämnts den 29 april i år (uttrycket rekommenderas!), medan formerna kattor/katter diskuterats den 16 oktober 1987 (båda bör accepteras). Ordet sammanstråla är naturligtvis lika korrekt på finlandssvenska som på rikssvenska i betydelsen ’komma samman från olika håll’. Att hävda att vi inte skall ”efterapa” ord som används i Sverige är en mycket kortsynt språkpolitik.

För övrigt ser jag gärna att frågarna uppger namn och adress, även om de skriver under signatur. I så fall kan jag vid behov sända t.ex. kopior av gamla rutor.

Mikael Reuter