Kaarle, Karl, Carl, Charles

Reuters ruta 8/4 1988

I rutan den 11 mars nämns bl.a. Pietari Brahe. I finsk text är det vanligt att förfinska namn på svenska kungligheter och historiska personer: Karl - Kaarle, Gustaf - Kustaa, Magnus - Maunu. Detsamma gäller finländska personer, men alldeles konsekvent är man inte: Topelius och Snellman får ibland finska, ibland svenska förnamn. Men veterligen har ingen försökt sig på att skriva Kaarle Kustaa Mannerheim.
Finns det fastställda regler för namnskicket i finsk respektive svensk text? Det verkar närmast sympatiskt att kalla Sveriges nuvarande kung Kaarle Kustaa, men att kalla Per Brahe Pietari förefaller mig betänkligt då han hette Per och inte Peter.
När det gäller översättning av finska namn till svenska kommer jag inte på något exempel, men vi skriver ju av hävd Ludvig och Fredrik för de franska och tyska namnen. Däremot inte Johanna d'Arc!
K-O.W., Pargas

Reglerna för behandling av regenters och historis-ka personers namn är relativt likartade i svenskan och finskan, trots att exemplen i frågan ger vid handen att det är vanligare med förfinskade än med försvenskade namn.

Huvudorsaken till att det finns så många fler förfinskade än försvenskade namn i vår egen historia är ju ganska klar: de flesta personer som spelat en större roll i vår äldre historia har haft svenska namn. Hit hör inte bara kungar och drottningar utan också stormän av typen Per Brahe och Anders Chydenius.

Principerna för behandling av namn på historiska personer i finsk text finns presenterade i en liten skrift som heter Historian etunimistöä, utgiven av Finska litteratursällskapet.

Det är skäl att framhålla att förfinskningen gäller bara förnamn (och fadersnamn som Andersson - Antinpoika i äldre tid). Bortsett från regenter gäller den vidare i regel bara personer som levt före slutet av 1700-talet, och främst sådana som har haft betydelse för den del av riket som nu är Finland.

Vissa gränsfall är beroende av traditionen. Man skriver t.ex. på finska Antti Chydenius och Yrjö Maunu Sprengtporten men Henrik Gabriel Porthan, trots att herrarna var i stort sett samtida.

Ett på svenskt håll mindre känt kuriosum är att Carl Gustaf Mannerheim faktiskt själv som överbefälhavare för vita armén tidvis tecknade sig som Kustaa Mannerheim; i dagens finska används emellertid bara hans svenska förnamn.

I svenskan är det främst regenter och andra stormän, både utomlands och i Sverige, som får försvenskat namn. Vi har i historien läst om ett otal Karl, Fredrik, Johan, Ludvig och Vilhelm som i verkligheten hette Charles, Friedrich, John, Louis, William m.m. Och de flesta Karl och Gustav under Nya tiden i Sverige har under sin livstid skrivit sina namn Carl och Gustaf.

Vi kommer här in på en av skillnaderna mellan de finska och de svenska principerna. På svenska har vi nämligen regeln att inte omskriva namnet på levande regenter. Vi skriver alltså Carl XVI Gustaf, drottning Margrethe av Danmark och drottning Elisabeth II av England, trots att motsvarande historiska namn är Karl Gustav, Margareta och Elisabet.

På finska följer man däremot principen att förfinska namnen också på nulevande nordiska regenter: kuningas Kaarle Kustaa, kuningas Olavi. Det kan kanske ses som ett tecken på Finlands nära anknytning till de nordiska kungahusen. Detsamma gäller nämligen inte utomnordiska kungar: på finska liksom på svenska heter Spaniens kung Juan Carlos.

Liksom de historiska regenternas förnamn anpassas språkligt så översätts i allmänhet också deras binamn: Pippin den lille, Karl den skallige, Richard Lejonhjärta. Binamnen kan ses som fasta delar av många regenters namn.

Desto pinsammare var det att ett av ämnena i årets studentuppsatser innehöll ett fel i detta avseende: Ivan den förskräcklige kallades "den grymme" - uppenbarligen på grund av oövertänkt översättning från finskans Iivana julma.

Det hela blev inte bättre av att man i en annan rubrik använde fennicismen "konditionssal" i stället för motionssal.

Mikael Reuter