’Amalgam ger bäst lagning’
Reuters ruta 7/2 1986
I den citerade rubriken är formen ”bäst” enligt mitt förmenande fel använd. Jag har tidigare förargat mig över det rikssvenska sättet att använda formen ”flest”, t.ex. ”Arbetslösheten ökar, flest drabbade i åldersgruppen 16–20 år”. Borde det inte heta ”den bästa”, ”de flesta” eller formuleras på ett annat sätt?
HA., Vasa
Svenska Akademiens ordbok (bandet tryckt 1925) ger exemplet ”Han fick flest röster”, och uppger att uttryckssättet är vardagligt och sydsvenskt. Av allt att döma har det kommit in i sydsvenskan via danskan och sedan spritt sig i hela språkområdet tack vare att det är kort och behändigt. Också parallellen ”Han fick mest röster” har sannolikt spelat in.
Det är i varje fall uppenbart att vi har att göra med en språklig nyhet som håller på att sprida sig. I synnerhet under de senaste tio till tjugo åren har exemplen blivit allt fler på dylika obestämda former av adjektiv i superlativ – inte bara bäst och flest utan också störst, lägst, längst osv.
Det är fråga om uttryck som ”A sålde flest bilar”, ”de länder som har bäst resurser” ”de som har störst behov av att få ett jobb”, ”B har längst väg till jobbet” osv.
Det är möjligt att iaktta utvecklingen sedan mitten av 1960-talet genom att studera ett antal stora textmaterial från Sverige. Det finns två tidningsmaterial på vartdera ca en miljon löpande ord, det ena från 1965 och det andra från 1976, i det förra finns tre exempel på flest och inget på bäst i den här användningen. Det senare materialet har hela nio fall av flest och fyra av bäst.
Flest exempel på bäst hittar man i ett ungefär lika stort material med snabbprotokoll från svenska riksdagen. Bland de fem beläggen kan jag citera följande: ” hur hennes insatser skulle komma till bäst nytta”, ”Jag är övertygad om att man når bäst resultat”, ”den ger bäst effekt”.
Betydligt mindre vanligt tycks uttryckssättet vara i skönlitteraturen. I ett fem gånger så stort material med romaner från slutet av 70-talet finns bara ett exempel på bäst och ett på flest. Kanske det är ett drag som än så länge främst hör hemma i rubrikstil och sakprosa?
Det finns i varje fall ingen orsak att motarbeta det här sättet att uttrycka sig. Tvärtom har det flera fördelar. Det är kort, och det utgör en naturlig fortsättning på adjektivets grundform och komparativ: A har bra möjligheter, B har bättre möjligheter, C har bäst möjligheter.
Formen flest har också en fördel framom ”de flesta”. Om vi i frågeställarens exempel skriver ”Arbetslösheten ökar, de flesta drabbade i åldersgruppen 16–20 år” – så är den meningen faktiskt tvetydig eller rentav missvisande. Man förleds att tro att de flesta av de drabbade är 16–20 år, medan det som avsågs var att den åldersgruppen hade fler drabbade än alla de andra.
Samma tvetydighet uppstår om vi säger att NN fick de flesta rösterna. Var hon den av kandidaterna som fick flest röster, eller fick hon mer än hälften av rösterna?
Jag måste alltså göra H.A. besviken genom att inte hålla med henne om att formerna är fel använda. Tvärtom ser jag gärna att de i högre grad sprider sig också till Finland från Sverige och Åland, därifrån rubriken härstammar.
Mikael Reuter