Vältajmad baby
Reuters ruta 28/2 1986
Samma dag som den första REUTERS RUTA publicerades fanns det på dagbokssidan en notis om 1986 års första Helsingforsbaby – betecknad som ”den vältajmade babyn”. Vad säger M. Reuter om ett ord som ”vältajmad” – och varför inte också ”beibi”?
L. T.
Lån från de klassiska språken och tyskan har i allmänhet anpassats till det svenska språksystemet utan större svårigheter. Detsamma gäller ord som främst på 1700-talet lånats in från franskan. Vi skriver och uttalar balkong, glass, meny, migrän och tablett utan att tänka desto mera på deras främmande ursprung, och vi böjer dem på svenskt sätt.
Betydligt besvärligare är det då med alla de engelska lånord som framför allt på senare tid har börjat strömma in i vårt språk. Engelskans avvikande ljudsystem – och inte minst de utbredda kunskaperna i engelska – gör att många lån från engelskan inte lika lätt låter sig klä i försvenskad språkdräkt.
Att helt motarbeta engelska lånord är förstås inte realistiskt, och vore inte heller i överensstämmelse med den traditionellt toleranta inställningen till lånord – förutsatt naturligtvis att lånen behövs.
Både baby och tajma – för att använda notisens stavning – hör uppenbart till de lånord som fyller ett behov.
Vi kan naturligtvis tala vackert för det svenska ordet spädbarn, men det är självfallet inte realistiskt att motarbeta det korta och i dag helt dominerande baby.
Också tajma har onekligen ”kommit för att stanna” för att använda en hel fras som i översättning lånats från engelskan. Det är visserligen inte fullt gångbart i alla stilarter och skulle tex. knappast accepteras i svenskt lagspråk, men det är kort och praktiskt i motsats till de flesta föreslagna ersättningsord som tidsplanera och tidfästa. En annan sak är sedan att man ofta kan omskriva med ”välja tidpunkten för” eller dylikt.
Så kommer vi då till stavningen. Här är tajma ett gott exempel på de motstridiga argument som kan anföras för dels engelsk, dels försvenskad stavning.
Det är onekligen så att den försvenskade stavningen ger ett främmande och kanske ett löjeväckande intryck. Bokstavsförbindelsen -ajm- är inte helt naturlig i svenskan, och vi vet nästan alla hur det engelska ordet time skall stavas.
Men hybridformen tima – uttalad tajma – är minsann inte bättre, med engelsk stavning och svensk avledningsändelse. Dessutom har vi ju redan ett svenskt ord tima – med svenskt uttal.
Svenska Akademiens ordlista (SAOL) upptar bägge formerna, med tajma som huvudform. Jag tror också själv att den försvenskade stavningen här är den mest förnuftiga, liksom i det redan helt etablerade tejp och de relativt vanliga tajt och fajt, som visserligen tillhör ett mera vardagligt språk.
När det gäller baby är det inte stavningen som har varit det egentliga problemet utan pluralböjningen. SAOL ger pluralformerna babyar eller babyer – men så säger ju praktiskt taget ingen. Den överlägset vanligaste talspråksformen är bebisar eller bejbisar, alltså ett slags dubbel pluralis. Också i singularis är det vanligt med ett s på slutet, i synnerhet i den bestämda formen bebisen.
Detta har svenska språkvårdare nu tagit fasta på, och föreslagit att man ger talspråksformerna bebis, bebisen, bebisar full status som korrekt svenska. Det skulle förenkla både stavning, böjning och uttal av detta högst frekventa ord i svenskan. Det har också många paralleller bland tidigare lånord från engelskan där pluralformen blivit singular i svenskan, t.ex. kex, keps och slips.
Enligt den elfte upplagan av SAOL, som kommer ut nästa år, kan vi därför med all sannolikhet tala om den vältajmade bebisen. Vilket onekligen gör livet lite lättare för språkbrukarna.
Mikael Reuter