Beväring och underhållning

Reuters ruta 14/3 1986

Min fråga gäller ordet beväring. Hur har det uppkommit, och är det enbart en finlandssvensk benämning för en man som ”avtjänar” sin värnplikt? Härstammar det eventuellt från finskans ”varusmies”? I Sverige skrattar man åt uttrycket ”beväring” och talar i stället om värnpliktig (vpl). I Finland är ju alla män värnpliktiga från 17 års ålder till 60. I mitt tycke är beväring användbart som sammanfattande benämning på värnpliktiga i aktiv tjänst.
M. B., Helsingfors

Ordet beväring har använts i svenskan sedan 1700-talet, men huvudsakligen i andra betydelser än den som frågeställaren nämner och som nu är gängse hos oss.

Ursprungligen avsåg beväring dels den abstrakta handlingen att förse någon eller något med vapen eller andra försvarsmedel, dels själva beväpningen eller vapenutrustningen. I Svenska Akademiens ordbok finns exempel som ”Härens underhåll, beväring och öfning”, ”En flotta med god beväring och bemanning”. Enligt artikeln i SAOB (tryckt 1908) används ordet ”numera oftast i fråga om fartyg”.

I en bibetydelse kunde ordet beväring också användas om beväpnat manskap: ”Genom utskrifning af alla manspersoner under fyratio år upprättades en stark beväring” (1833).

Därifrån var steget inte långt till uttrycket ”allmänna beväringen” om värnplikten och värnpliktigt manskap, och till sammansättningar som beväringsmanskap, beväringsfolk och beväringsman. Och redan under förra hälften av 1800-talet kunde det enkla ordet beväring vardagligt och inofficiellt användas om en värnpliktig, bl.a. i uttrycket ”exercera beväring” (göra sin värnplikt).

Men längre än så tycks utvecklingen inte ha gått i Sverige, där också det vardagligt folkliga bruket av ordet i denna betydelse har försvunnit ur språket.

Att ordet beväring lever kvar i finlandssvenskan kan kanske som M. B. förmodar bero på inflytande från finskans varusmies – i sin tur kanske ett översättningslån från sv. beväringsman. Jag har inte lyckats spåra när det började användas hos oss i mera officiella sammanhang, men uppenbarligen förekom det inte ännu år 1908, eftersom det inte nämns i artikeln i SAOB.

Ett intressant faktum är att ordet beväring inte förekommer i själva värnpliktslagen – där talas det konsekvent om värnpliktig. Däremot sägs det i värnpliktsförordningen att värnpliktig i aktiv tjänst kallas beväring.

Jag tror knappast att vi kan brännmärka bruket av beväring i Finland, därtill är det alltför etablerat. Men vi gör klokt i att komma ihåg att det är enbart finlandssvenskt och knappast ens förståeligt i Sverige. Det riksspråkliga ordet är värnpliktig, och det kan gott användas också hos oss, både om dem som är i aktiv tjänst och om andra värnpliktiga – och så används det i värnpliktslagen.

Slutligen är det skäl att påpeka att man inte ”avtjänar” sin värnplikt – den är inget straff. Man gör eller fullgör värnplikten.

***

Underhåll och underhållning används ofta i orätt sammanhang, tycker jag. Det bör väl ändå vara skillnad mellan kostnader för underhåll och kostnader för underhållning!
H.W., Vasa

Visst har H. W. rätt, och det är bra att det påpekas. I ett av citaten ovan talas om härens ”underhåll, beväring och öfning”. Där är det nog inte fråga om underhållning med spel och teater utan om härens försörjning.

Låt oss alltså skilja mellan gatuunderhållet och gatuunderhållningen, även om det är lite si och så med bägge två så här på vintern.

Mikael Reuter