Får, bör och skall

Reuters ruta 17/10 1986

Håret reser sig på mitt huvud varje gång jag ser ordkombinationen ”bör icke”. I gamla Norsen inpräntade Ralf Saxén på 10-talet att bör endast får användas i jakande form, i motsats till får som skall användas i nekande form. I Hbl finner man i anmärkningsvärd omfattning den i mina öron felaktiga ordkombinationen ”bör icke”, t.ex. i rubriken ”Affärsresultat bör ej styra SJ”. Gäller den gamla regeln icke mera eller är sakförhållandet endast ett exempel på den slarviga svenska man ofta nog finner i våra tidningar?
B.A., Helsingfors

Ralf Saxén hörde utan tvivel till de stora modersmålslärarna och språkforskarna i början av seklet. Men med all respekt för hans lärdomar är jag rädd för att hans regel – i den mån den verkligen var så här kategoriskt formulerad – måste hänföras till kategorin språkliga myter.

Det finns en mängd sådana regler som modersmålslärare i all välmening formulerar för att motarbeta vissa slag av fel, men som inte håller för en närmare granskning. Typiska exempel på sådana alltför rigorösa regler är att man inte får inleda en mening med ”Och” eller ”Men” och att man inte får ha kommatecken framför ”och”.

Den viktigaste anmärkningen mot förbudet mot ”bör inte” är att uttrycket inte betyder detsamma som ”får inte”. Det hänger samman med betydelsen av bör. Medan ”får inte” anger ett förbud innebär ”bör inte” en rekommendation.

I den aktuella rubriken var det fråga om att de järnvägsanställdas fackförbund ansåg att det affärsekonomiska resultatet inte bör vara avgörande för Statsjärnvägarnas verksamhet. Men facket har inte bestämmanderätt, och kan alltså inte bestämma att så inte får ske. Här kan alltså ”bör ej styra” ses som liktydigt med ”borde inte få styra”. Exempel på ”bör inte” hittar vi i de mest auktoritativa källor. Svensk handordbok tar under böra upp satsen ”han bör inte resa”. Och ingen mindre än språkvårdaren Hugo Bergroth (samtida med Saxén) skriver i förordet till sin bok Finlandssvenska så här:

”Vi kunna någon gång tillåta oss att skriva finländska av princip; men vi få inte göra det av håglöshet, och vi böra inte göra det av okunnighet.”

Användningen av ”bör inte” sammanhänger alltså med grundbetydelsen av böra: en kraftig rekommendation. Det tycks vara en vanlig missuppfattning i Finland att bör innebär en bindande bestämmelse, men så är inte fallet. En bindande bestämmelse måste uttryckas med skall (eller i nekande sats får inte), medan bör alltså närmast betyder ’skall om möjligt’. Tänk på budorden: Du skall icke dräpa. ”Du bör icke dräpa” låter inte särskilt övertygande – men det är tydligen så som många uppfattar detta budord i dagens värld.

En rikssvensk jurist som ofta besöker Helsingfors brukar säga att han egentligen av princip inte borde lösa biljett till metron. Det står nämligen bara att resande ”bör” ha giltig biljett. En kraftig rekommendation, men inte ett påbud. Men å andra sidan står det ju ett och annat om påföljderna av att inte inneha giltig biljett, och det har väl avskräckt honom från att experimentera.

En av orsakerna till att skillnaden i betydelse mellan bör och skall inte alltid är så klar här i Finland är uppenbarligen att motsvarande nyansskillnad inte så lätt kan uttryckas på finska. Både ”tulee olla”, ”pitää olla” och ”on oltava” motsvaras av ”skall vara”. Å andra sidan uppfattas ”pitäisi olla” ofta som svagare än ”bör vara”, och översätts vanligen med ”borde vara”. Men ändå är det ofta på sin plats att använda bör snarare än borde, även då finskan har ”pitäisi” eller ”tulisi”.

Slutligen några ord om stavningen av skall. Det är uppenbart att kortformen ska håller på att vinna terräng, men jag vill ändå hävda att skall bör ses som normalformen i sakprosa. Det är lätt att förklara att skall oftast uttalas ska, men det skulle vara en mycket märklig regel för den som lär sig svenska att skriftens ska vid emfas uttalas skall (”Det ena du vill och det andra du skall”). Därtill kommer att skall bättre knyter an till de andra formerna av verbet, framför allt skulle.

Det är därför inte lyckligt att läroböcker i svenska i de finska skolorna numera ofta tar upp ska som enda form. Jag hörde nyligen om en elev som efter flera års studier i svenska frågade sin lärare vad det underliga ordet ”skall” betydde ...

Mikael Reuter