Facklitteratur för kvinnopräst

Reuters ruta 14/11 1986

Frågan om kvinnliga präster är ju åter aktuell. Tyvärr har man i det sammanhanget enligt dåligt exempel från Sverige börjat använda det olyckliga ordet "kvinnopräst", ett bruk som väl här i Finland också förstärks av det korrekta finska naispappi. Finskan och svenskan har dock helt olika bildningssätt i detta fall: en kvinnlig läkare kan på finska kallas naislääkäri, medan en kvinnoläkare på svenska är en gynekolog.

T.B., Hangö

Det är mycket riktigt att en kvinnoläkare är en läkare som behandlar kvinnosjukdomar, kanske rentav på kvinnosjukhus. Här har alltså förleden kvinno- betydelsen 'för kvinnor' o.dyl.

Andra sammansättningar på kvinno- visar likartade men ändå annorlunda relationer. Vi kan tänka på ord som kvinnobröst, kvinnodräkt, kvinnonamn (ung. 'som tillhör en kvinna'), kvinnoarbete, kvinnolist, kvinnoregemente ('som utförs eller utövas av kvinnor'), kvinnoavdelning, kvinnoförbund ('avsedd för kvinnor'), kvinnodyrkan, kvinnoöverfall ('som riktar sig mot kvinnor') och kvinnounderskott (' i fråga om kvinnor').

Just relationen mellan förled och efterled i sammansatta ord brukar tas som exempel på att språket inte är särskilt logiskt. Vi kan jämföra ordpar som kvinnomisshandel och polismisshandel, flickjägare och fallskärmsjägare, fallfrukt och fallskärm, husbåt och husdjur. En båtkurs kan vara en kurs i båtkunskap lika väl som en kurs ombord på en båt.

Mot den bakgrunden finns det knappast något verkligt vägande att anföra mot ordbildningen kvinnopräst. Risken för att det skall tolkas som 'präst för kvinnor' (enligt mönster av kvinnoläkare) är tämligen minimal.

Ordet kvinnopräst är etablerat i svenskan åtminstone sedan slutet av 1960-talet, och det finns upptaget bl.a. i 1973-års upplaga av Svenska Akademiens ordlista. Det har bl.a. den ovedersägliga fördelen att det kan ingå i nya förbindelser av typen kvinnoprästfrågan, kvinnoprästanhängare, som ibland kan vara bekväma att ta till när man vill undvika längre fraser som frågan om kvinnliga präster, anhängare till kvinnliga präster.

***

Den nya finlandssvenska bokkatalogen är indelad i skönlitteratur och kunskapslitteratur. Är inte finskans tietokirjallisuus och ammattikirjallisuus båda två facklitteratur (faktaböcker)? Eller är "kunskapslitteratur" ett nytt ord?

M.G., Helsingfors

Ordet kunskapslitteratur finns upptaget i Harry Stenmarks ordlista Finlandssvenska ord och uttryck (Stockholm 1983). Det är alltså inte okänt eller helt nytt i finlandssvenskan, men måste nog betraktas som ett översättningslån från finskans tietokirjallisuus. Inga svenska ordböcker som jag konsulterat tar upp ordet, utan det enda som anges som motsats till skönlitteratur är facklitteratur.

På sätt och vis är det förståeligt att det kan finnas ett behov att särskilja mellan ren facklitteratur (specialiserad) och mera allmän "kunskapslitteratur" som också omfattar t.ex. memoarer och reseskildringar. Men den enbart finlandssvenska nybildningen kunskapslitteratur är kanske inte den bästa lösningen; bättre är det enligt min mening att tala om faktalitteratur, som har en parallell i det allmänsvenska ordet faktabok.

***

Finns det en finlandssvensk tidning för språkvård i stil med Kielikello?

B.H., Liljendal

Ja, det finns det. Den heter Språkbruk och ges ut av Svenska språkbyrån vid Forskningscentralen för de inhemska språken, samma statliga inrättning vars finska språkbyrå ger ut Kielikello.

Språkbruk kommer tills vidare ut med två nummer om året, i maj och december. Eventuellt ökas antalet nummer till fyra från och med 1988. Upplagan är på ca 7 000 exemplar och numren brukar omfatta 16–24 sidor.

Tidskriften säljs av Statens tryckericentral, som också har hand om prenumerationerna.

Mikael Reuter