Ödde och spritt

Reuters ruta 4/4 1986

Vid renskrivning av mitt manuskript har formerna öda, ödde, ött (i analogi med göda, gödde, gött) konsekvent ändrats till ödade, ödat. Nu ser jag i tidskriften Forum verbet sprida konjugerat i passiv particip ”spridits”, medan jag skulle ha skrivit spritts. Detta kanske har sammanhang med att man börjat använda den svaga konjugationen ”spridde” i stället för ”spred” såsom det har skett med många andra starka verb?
G. M., Västanfjärd

Verbformen spridit har tagits upp också av en läsare i Helsingfors som tycker att ”det låter som då man talar slarvig svenska, som köpi och söki.”

Någon nyhet är formen spridit emellertid inte. Åtminstone sedan 1700-talet har verbet sprida kunna böjas på två sätt, dels svagt enligt andra konjugationen: spridde, spritt (som smida, smide, smitt), dels starkt: spred, spridit (som lida, led, lidit). Observera för övrigt att supinumformen spridit egentligen hör ihop med den starka imperfektformen spred, inte med den svaga (och ingalunda nya) formen spridde.

De äldsta belagda formerna, som förekommer redan i 1500-talets bibelöversättningar, är de svaga spridde och spritt. Det är alltså uppenbarligen de starka formerna som har kommit till senare, synbarligen i analogi med flera andra verb på -ida, t.ex. glida, lida, rida, vrida. Språkhistoriskt sett är det egentligen förvånande att inte formen spridit har fått större spridning just med tanke på denna analogi.

En motsvarande alternering mellan stark och svag verbböjning är ingalunda ovanlig. Ett närliggande exempel är strida. Den starka imperfektformen stred är väl praktiskt taget allenarådande i dag, men ännu Runeberg kunde i Vårt land skalda så här:

”Här striddes våra fäders strid med tanke, svärd och plog”.

I många andra fall har utvecklingen gått i riktning mot svag böjning. Som exempel kan nämnas verbet besluta, som i finlandssvenskan ofta ännu har kvar den starka böjningen besluter, beslöt, beslutit medan framför allt presens- och supinumformen i modern rikssvenska alltid böjs svagt: beslutar, beslutat (vilket jag för övrigt rekommenderar också i finlandssvensk text).

Verbet besluta är också ett gott exempel på blandad böjning. Även om imperfektformen beslutade är på uppenbar frammarsch i Sverige, lever den starka formen beslöt fortfarande kvar och hade åtminstone ännu på 1970-talet en dominerande position också i rikssvenskan – trots att formerna besluter och beslutit kunde betraktas som nära nog utdöda i Sverige.

Men vad skall vi då säga om formen spridit och dess användbarhet? Jag tycker inte att den kan stämplas som ett fel, även om den inte upptas i Svenska Akademiens ordlista. I Svenska Akademiens stora ordbok (där verbet sprida ingår i det färskaste häftet som kom ut för någon månad sedan) står efter huvudformen spritt ”äv. spridit”. Östergrens Nusvensk ordbok anger att formen spridit är vardaglig och sannolikt provinsiell.

Helt klart är i varje fall att det är spritt som är normalformen, och den enda som upptas i de flesta ordböcker. Använder man den är man på säkra sidan.

Av imperfektformerna har i stället den starka spred erövrat första platsen. Liksom i besluta används alltså också här ofta blandad stark och svag böjning (spred, spritt). Men även parallellformen spridde bör anses fullt bruklig.

Vad gäller böjningen av öda anger bl.a. Svenska Akademiens ordlista bara formerna ödde och ött som imperfektum och supinum. Öda böjs alltså på samma sätt som blöda, glöda och löda.

Men böjningen ödade, ödat är inte okänd: Östergrens ordbok upptar den som sydsvensk. Genom att det är ett så pass sällsynt verb (utom i uttrycket ”öda tid” där det oftast står i infinitiv) kan det av en del talare hänföras till samma böjningsmönster som döda och bemöda. Den böjningen kan i varje fall knappast betraktas som fullt korrekt.

Mera om beväring

Det är uppenbart att jag var lite för återhållsam i min bedömning av finlandismen beväring när jag skrev om ordet för tre veckor sedan. Jag har bl.a. fått upplysning om att det åtminstone så sent som på 1930-talet var fullt brukligt i Sverige och därför fortfarande förstås av de flesta svenskar.

Ordets ställning är också starkare här i Finland än vad som kanske kom fram i min ruta – det förekommer bl.a. i en mängd broschyrer, reglementen osv. utgivna av försvarsmakten, och dessutom är det ju allmänt i tidningspressen.

Dessutom är beväring ett ganska praktiskt ord, dels genom att man kan skilja mellan beväringar och andra värnpliktiga, dels genom att det är lättare att hantera än det substantiverade adjektivet värnpliktig som inte kan böjas på normalt sätt i bestämd form singularis och pluralis.

Jag tackar för påpekandena.

Mikael Reuter