Du och man

Reuters ruta 27/6 1986

Hur skall vi ställa oss till det nya bruket av du i stället för man? Denna form, som så vitt jag förstår bildas efter engelskt mönster, har blivit allt populärare bland mina elever. Men de är finskspråkiga. Den bifogade tidningsartikeln är däremot skriven av en person med svenska som modersmål. Är hennes du en svensk motsvarighet till you-passiv eller är det ett tilltalsord? Artikeln har ju intervjuform.

Svensklektor

Det är säkert riktigt att pronomenet du i viss mån håller på att ta över delar av den funktion som man av tradition har i svenskan. Att det främst beror på engelskt inflytande är också tämligen klart. Samma tendens finns också i finskan, där sinä-former uppenbarligen vinner terräng på bekostnad av subjektslös presens.

Något helt nytt i språket är sådana du- och sinä-former däremot inte. Gränsdragningen mellan man i betydelsen ”vem som helst, individer i allmänhet” och du = den tilltalade är inte så lätt. Genom att använda du i ett allmängiltigt påstående gör man det heta mera personligt. I finska dialekter förekommer en sådan användning av sinä i betydelsen ”man” sedan gammalt.

Vi kan också jämföra med budorden och många andra bibliska föreskrifter som har du-form. Visst skulle de förlora en hel del av sin pregnans om de omskrevs i man-form: ”Man skall icke dräpa”, ”Man skall älska sin nästa såsom sig själv”.

Man i denna allmänna betydelse i de nordiska språken och tyskan är språkhistoriskt samma ord som det konkreta man. Betydelsen har utvecklats ur allmängiltiga utsagor där man har haft betydelsen ”vilken man som helst” eller rentav ”vem som helst”.

Vi kan finna flera exempel i 1734 års lag: ”Sätter man eld med vilja å Konungens hus, Slott och Fäste – eller annat sådant; miste högra hand, och varde halshuggen, och i båle bränd; fylle ock skadan, ther han gitter” (kapitlet om mordbrand, 1§). Bl.a. formuleringen ”ther han gitter” visar att man inte här används på samma sätt som det allmängiltiga man av i dag.

Det allmängiltiga man har inte varit utan konkurrens i svenskan. Alla känner vi till att också en används eller har använts på liknande sätt: ”En borde inte sova när natten faller på”. I bl.a. åländska dialekter är det pronomenet han som har samma funktion.

Nu är det uppenbart att den nya användningen av du inte kan fylla alla funktioner hos man, liksom engelskans you inte kan användas i alla sammanhang där vi på svenska använder man.

En omskrivning med du är tänkbar när man betyder ”vem som helst” (inklusive den tilltalade). Åtminstone teoretiskt sett kan vi tänka oss du t.ex. i ordspråk och liknande uttryck som ”Du skall inte ropa hej förrän du är över bäcken” eller i allmängiltiga påståenden som ”Från Signilskär kan du se svenska kusten vid klart väder”.

Däremot går det inte att sätta in ett du (och inte heller att använda you på engelska) i meningar som ”På Kreta odlar man oliver och vin”, ”I Amerika bryr man sig inte om vad som händer i Europa” eller ”Man skiljer mellan fusionsenergi och fissionsenergi”.

Ett gränsfall utgör sådana påståenden som i princip är allmängiltiga men som med tanke på betydelsen inte kan tänkas innefatta den tilltalade. Jag citerar professor Björn Pettersson, som har skrivit en artikel om man och du:

”En förtjusande dam gav mig nyligen följande allvarligt menade privatundervisning: ’Om du föder ditt första barn innan du fyllt trettio år, så går din andra förlossning vanligen enklare’. Jag invände med spelad förvåning: ’Jag? Vet du, jag är nog karl och garanterat över trettio’. Varpå damen rättade sig, en smula förbryllad och generad.”

I den artikel som frågeställaren hänvisade till var det däremot klart fråga om exempel där den tilltalade – i detta fall intervjuaren – var inkluderad. ”Du ska ha ett speciellt förhållande till tidningen och till platsen där du tar din tidning.” ”Vi skriver om det som finns här och nu: nöjeslivet, nattlivet, om var du får god mat, var du kan köpa blommor mitt i natten.”

Vi kan alltså konstatera att det finns vissa fall där du – främst enligt mönster från engelskan och hos oss kanske delvis från finskan – har börjat konkurrera med man. Jag är inte böjd att brännmärka en sådan utveckling i den mån den tillför språket en ny nyans, men det normala bruket av man bör naturligtvis inte få trängas undan. Och bruket av du bör begränsas till de fall där den tilltalade är innefattad i detta ”vem som helst”.

Mikael Reuter