Äta falukorv under Sverigebesöket

Reuters ruta 12/12 1986

I Hbl 24.11 står att läsa: ”... betalningssättet i Kinahandeln är ...” I ÅU står det (enl. Dagens diskussion i Hbl 23.11): ”... som under Sverigebesöket ...” Den 21 november skriver Hbl i en rubrik: ”Fem månader kvar till Hbl:s Hollandsresa”.

Nu undrar jag: är det korrekt att använda versal i dessa ord – Kinahandeln, Sverigebesöket, Hollandsresa – då de står inne i en mening. Enligt huvudregeln i svenskan skrivs ju endast egennamn med stor begynnelsebokstav. I dessa tre fall är det inte fråga om egennamn – trots att en led i orden utgörs av ett egennamn – utan om vanliga substantiv.

I finlandssvenska tidningar har jag märkt en vacklande praxis i fall som dessa, en del skriver motsvarande ord med liten begynnelsebokstav. Hur skall det vara?

Tidningsläsare

Gällande skrivregler för svenskan ger ganska klara besked för användning av stor respektive liten bokstav i sammansättningar som innehåller egennamn, men visar samtidigt att det finns gränsfall. Det är alltså förståeligt att det i vissa fall råder vacklan.

I sammansatta substantiv eller adjektiv med ett egennamn som förled kan både stor och liten begynnelsebokstav förekomma, men enligt bestämda regler. Stor bokstav används när förledens karaktär av egennamn tydligt framträder, medan liten bokstav skrivs när karaktären av egennamn har försvagats eller när sammansättningen har blivit så allmän att den kan betraktas som ett vanligt ord i språket.

De exempel som frågaren nämner är klart sådana där stor bokstav bör användas. Varken Kinahandeln, Sverigebesöket eller Hollandsresa är så vanliga ord att de skulle motivera skrivning med liten bokstav. På samma sätt skriver vi Vasaradion, Lapplandsentusiast och Ålandsfrälst.

När förleden är ett personnamn – och också uppfattas som ett sådant – är kravet på stor bokstav särskilt tydligt. Vi skriver Kekkoneneran, Palmemordet, Runebergscitat och Sibeliusinspirerad.

Typiska fall där liten begynnelsebokstav används för att förledens karaktär av egennamn har bleknat är celsiusgrader, dieselmotor, röntgenbild, vichyvatten och falukorv. Vichyvattnet och falukorven kommer inte längre från Vichy och Falun, och vi associerar sällan i de tre första fallen till herrar Celsius, Diesel och Röntgen.

Ett bra exempel på en sammansättning som blivit så vanlig att den skrivs med liten bokstav trots förledens klara namnkaraktär är finlandssvenska. På samma sätt skriver man i dag sverigefinska och sverigefinne, medan Svenska språknämndens skrivregler rekommenderar stor bokstav i den mindre vanliga sammansättningen Norgesvenskar. Också t.ex. Nylandssvenskar skulle jag skriva med stor bokstav.

Ett specialfall är sammansättningar på -bo, eftersom den efterleden inte förekommer som självständigt ord utan nästan kan räknas som en avledningsändelse. Språknämndens skrivregler tar här inte ställning, utan konstaterar bara att skrivsättet är vacklande: Lundabo eller lundabo. Själv är jag böjd att föredra stor bokstav för att namnet skall framträda tydligare: Borgåbo, Jakobstadsbo. Däremot används alltid liten bokstav i rena avledningar: helsingforsare, stockholmare.

Slutligen några ord om sammansättningar där efterleden är ett ortnamn. Svenskan skiljer sig nämligen här från finskan och de andra nordiska språken genom att vi normalt skriver det sammansatta namnet i ett ord utan bindestreck, och följaktligen med stor bokstav bara i början: Sydafrika, Saudiarabien, Västeuropa, Mellannyland, Svenskfinland, Storhelsingfors.

Det är bara i utpräglat tillfälliga sammansättningar som man vanligen använder bindestreck, t.ex. Sommar-Stockholm, Semester-Finland. Men också i sådana fall är sammanskrivning fullt möjlig.

Mikael Reuter