Hals och strupe

Reuters ruta 15.8.1986

Någonstans såg jag för en tid sedan i en översättning uttrycket ”Min hals snördes samman av gråt”. På rikssvenska skulle vi här tala om strupe. ”Hals” ger illusion av fysisk snara. Reagerar en finlandssvensk eller en svensktalande finne mot ordet hals i detta sammanhang? Och apropå svensktalande: många av mina vänner i Finland säger ”den och den är svenskatalande, finskatalande. Säger man också franskatalande etc.?

Rikssvenska i Helsingfors

Jag tror att många finlandssvenskar reagerar som frågeställaren, men samtidigt är jag övertygad om att det finns väldigt många som inte gör det. Det förefaller som om skillnaden i betydelse mellan hals och strupe i vissa fall var mindre klar i finlandssvenskt språkbruk än i rikssvenskt.

Till saken hör förstås att orden hals och strupe i många fall är praktiskt taget liktydiga, åtminstone när det gäller insidan: man kan få ett ben i halsen lika väl som i strupen. i många fall är valet av ord mera en fråga om stående uttryck (dvs. hur man brukar säga) än om den egentliga betydelsen hos orden. Även om vi vänder oss till en specialist på strupsjukdomar säger vi att vi har ont i halsen, inte i strupen.

Den konkreta betydelsen av hals är dels den kroppsdel som förenar huvudet med bålen, dels insidan av denna kroppsdel. Man kan alltså ha kort hals och smal hals, man kan ha en guldkedja om halsen och man kan få halsen avhuggen – såvida man inte flyr hals över huvud.

Strupen i sin tur är dels den främre delen av halsen, dels insidan (matstrupen, luftstrupen). Att strupen är den känsliga och oskyddade delen av halsen ser vi av uttryck som ”kniven på strupen”, ”gripa någon om strupen”, ”ta struptag” osv. En mygga kan bita en i halsen – inklusive nacken – men en farlig hund biter en i strupen.

Vi kan jämföra uttrycken ”flyga någon i strupen” – i det förra fallet ett uttryck för kärlek, vänskap eller glädje, i det senare ett mordiskt anfall.

Men det är alltså när det gäller insidan av halsen som hals och strupe i stor utsträckning är synonyma ord, och det var också detta frågan gällde. Att man i det aktuella fallet talar om att strupen snörs samman av gråt kan just bero på det tvetydiga i att tala om att halsen snörs samman – det kunde lika väl gälla den yttre delen av halsen.

Också i ett annat fall är strupe obligatoriskt: när vi säger att vi har fått något i galen eller fel strupe (eller i vrångstrupen). ”Fel hals”, som man ibland kan höra åtminstone i Helsingfors, är alltså inte ett godtagbart uttryck.

Däremot kan man vara torr i halsen lika väl som i strupen, liksom man kan ha t.ex. en böld både i halsen och i strupen. Men ont har man som sagt i halsen, inte i strupen (att ha ”sjuk hals” är som bekant en fennicism som vi helst skall undvika).

När det gäller halsen eller strupen som ljudkälla använder vi i allmänhet ordet hals: ge hals, sjunga för full hals, tala med gråten i halsen. Däremot säger vi ju att en skicklig sångare har guld i strupen.

Slutligen kan det vara skäl att nämna verbet halsa. I Finland använder vi det ju i betydelsen ”falla någon om halsen, lägga armarna om någons hals”, medan det i Sverige används bara om att man dricker direkt ur flaskan: på rikssvenska kan man halsa flaskan men inte flickan.

Frågan om ”svenskatalande” är snabbt besvarad: det är en gammal finlandism. Redan Hugo Bergroth talar (1917) om ”de hos oss tidigare så gott som enrådande formerna svenskatalande, finskatalande, ryskatalande o.s.v.” Jag kan inte se någon orsak att hålla fast vid sådana former – vi bör säga och skriva svensktalande lika väl som t.ex. svenskspråkig.

Mikael Reuter