Illdåd?

Reuters ruta 31/10 1986

För ett par veckor sedan stod det en notis i tidningen om skadegörelse på parkerade bilar i Haga i Helsingfors. En del av dem hade stuckits i brand och andra hade tillfogats plåtskador. I notisen talades det om att bilarna utsatts för illdåd. Är inte det ett för starkt ord i ett sådant sammanhang?

Ordryttare

Enligt Svenska Akademiens ordbok tillhör ordet illdåd i synnerhet vitter stil och betecknar ”ondskefullt l. skändligt dåd, illgärning, ogärning”. Som exempel på dess användning ges bl.a. följande mening (från 1925): ”Camorran ägnade sig mest åt penningutpressning, smuggling och plundring men utförde på beställning även mord och andra llldåd.”

Exemplet antyder alltså att penningutpressning, smuggling och plundring inte räknas som illdåd: det krävs mord och annat ”ondskefullt eller skändligt” för att man skall ta till ett så starkt ord. Då kan nog inte heller skadegörelse på bilar betecknas som illdåd.

Betydelsen av illdåd illustreras också av de synonymer som i olika ordböcker ges för ordet: illgärning, ogärning, missdåd, missgärning. Vi kan vidare tänka på de ord som används för att beteckna den som utför sådana gärningar: illdådsman, illgärningsman, missdådare. Här är det inte fråga om tonåringar som gör åverkan på bilar och telefonkiosker.

Vad beror det då på att man i Finland kan stöta på ordet illdåd i en avsevärt svagare betydelse än den gängse? Den enda förklaring jag kan finna är den fonetiska (uttalsmässiga) likheten med början av det finska ordet ilkivalta, som ju i normala fall används just i den svagare bemärkelsen 'skadegörelse, ofog'.

Det märkliga är att denna användning av illdåd tycks ha spritt sig rentav till sådana halvofficiella sammanhang som försäkringsvillkor. I vissa försäkringsbolag kan man tydligen försäkra sin bil och annan egendom mot ”illdåd”, medan det som avses uppenbarligen är skadegörelse, åverkan eller ofog.

Kanske bifogade klipp ur Västmannabladet ger Er en tankeställare. Ni är alltid så nedlåtande kritisk vis-a-vis den svenska vi talar här. På andra sidan viken däremot tycks vår svenska uppskattas och vi uppmanas t.o.m. hålla fast vid den.

Hur härligt sången klingar ...

Klippet i fråga är rubricerat ”Tankar vid en statsmans jordafärd”, och handlar om de nära relationerna mellan Sverige och Finland. Jag vill gärna återge hela det stycke som hänför sig till språket:

”Tag språket t.ex. Ingenstans, möjligen med undantag av Balticums skärgård, talas en så vacker, korrekt svenska som i Finland. Hela den utarmning, nermosning och formupplösning av vårt språk som vi till synes aningslöst låtit fortgå, och som till och med fått vinna burskap i grundlagstext och psalmbok, den tycks våra svensktalande vänner i öster ha lyckats värja sig emot. Måtte de allt framgent ha framgång härutinnan! Det är en bit av det svenska språkarvet som finlandssvenskarna förvaltar – och gör det bättre än vi själva.”

Det är naturligtvis en fröjd att ta del av ett sådant omdöme om vårt språk, även om det i vissa avseenden säger mera om skribentens syn på modern rikssvenska än om hans kännedom om finlandssvenska. Men vi får inte blunda för att det som artikelförfattaren tänker på är finlandssvenskan när den är som bäst – t.ex. när vår ärkebiskop förrättar jordfästningen av vårt före detta statsöverhuvud.

Det smärtar mig om jag uppfattas som ”nedlåtande kritisk” gentemot finlandssvenskan. Tvärtom har jag i alla sammanhang både inom och utom vårt land velat hävda att bra och fungerande finlandssvenska är en utmärkt form av svenska. Men just därför måste vi slå vakt om vårt språk och värna oss mot den ”aningslösa utarmning och formupplösning” som minsann hotar att drabba också finlandssvenskan som en följd av vår utsatta språkliga situation.

Det är dåligt finlandssvenskt språkbruk jag ställer mig kritisk till, inte finlandssvenskan som sådan.

Mikael Reuter