Husen, områdena och sånt där

Reuters ruta 11/4 1986

Jag lärde mig i skolan att det heter ett lag, flera lag, lagen. I talspråk säger man ju ”fotbollslagena var jämnstarka”, men har utvecklingen gått därhän att detta också är godtagbart i skriven text? Här är några exempel ur en tidning:

”Inom de finska stiftena är det domkapitlena själva som byggt ut verksamhetssektorn”.
”Att i ljuset av herdabrevet närma sig de aktuella problemkomplexena – visar sig vara en intressant läsning.”
B. H, Esbo

Nej, utvecklingen har inte gått därhän att dessa former är accepterade i skrift. Snarare kan man väl säga att utvecklingen har gått därhän att de inte längre kan bli accepterade. Det fanns nämligen språkmän kring sekelskiftet som förde fram tanken att dessa mellansvenska talspråksformer skulle införas som skriftspråksformer, men förslaget gick inte igenom och på senare tid har formerna allt mer tappat terräng i talspråket i Sverige.

Vi har två huvudtyper av neutrala substantiv (”ett-ord”) i svenskan: sådana som slutar på konsonant, som t.ex. hus, tak, stift, kapitel, och sådana som slutar på vokal, t.ex. dike, äpple, område. De förra saknar ändelse i obestämd form pluralis och får ändelsen -en i bestämd form: husen, taken, stiften, kapitlen. De senare får ändelsen -n i obestämd och -na i bestämd form pluralis: två diken, dikena, två områden, områdena.

I mellansvenskt och finlandssvenskt talspråk har det emellertid i minst ett par hundra år förekommit sammanfall mellan de här ordtyperna i bestämd form pluralis: man har kunnat säga husena och takena precis som dikena och äpplena. En bidragande orsak har säkert varit att motsvarande form av liknande en-ord har kunnat uttalas på snarlikt sätt: böckena, händena, typena.

Men den bestämda pluralformen husen, taken har stått sig som allmänsvensk skriftspråksform, främst kanske med stöd av talspråket i södra delen av Sverige. Också i Finland har den formen starkt stöd i genuint talspråk – det är väl främst i stadsspråket i södra Finland som typen husena är dominerande.

Åtminstone sedan mitten av 1900-talet har de skriftspråkliga formerna gått framåt också i mellanspråkliga talspråk. Det är ett led i en allmän utveckling: skriftspråkliga ändelser har allt mer kommit in i talspråket, tex. slut-t i huset och kastat.

På senare tid har det alltså blivit allt mindre vanligt att i Sverige höra former som husena och fotbollslagena. I synnerhet i ”kulturord” är det ytterst sällsynt. Former som domkapitlena eller universitetena är praktiskt taget försvunna ur rikssvenskt talspråk av i dag. Därigenom har också grunden för att ens överväga att acceptera dem som skriftspråksformer försvunnit.

Alla som hör på svenska radioprogram kan säkert notera att en gammal finlandism har blivit allt vanligare: sån hän, sån(t) hänt, sån(a) häna och sån dän osv. i stället för så(da)n här, så(da)nt där osv. Det vore hög tid att finlandssvenska påverkare tog sig i kragen och försökte undvika dessa hemska grodor i språket!
A. & Kyrkslätt

Det är svårt att säga om de här talspråksformerna har blivit vanligare eller inte – det är nämligen en mycket vanlig företeelse att man tror att ett i och för sig gammalt språkdrag har blivit mera frekvent därför att man har börjat fästa sig vid det.

Hur som helst så är det naturligtvis fråga om utpräglat vardagliga former som inte hör hemma i vårdat talspråk som tex. nyhetssändningar. I spontant och ledigt talspråk går de däremot knappast att utrota.

Just dessa former är sannolikt främst finlandssvenska, även om de nog förekommer också i Sverige. Men det finns motsvarigheter också i rikssvenskt talspråk – jag kommer t.ex. att tänka på uttrycket den dära.

Bakgrunden är naturligtvis att vi uppfattar de här fraserna som fasta sammansättningar, och därför finner det naturligt att foga ändelsen till slutet av uttrycket. Liksom vi säger sån, sånt, såna säger vi alltid så såndä(r), såndä(r)nt, såndä(r)na. Och i uttrycket den dära behandlas där som om det var ett adjektiv, tex. den stora.

Men som sagt, i vårdat talspråk hör de här formerna inte hemma.

Mikael Reuter